Sydinvest grundades 1966 med Skånska Banken som initiativtagare genom att AB Liljedahlska Läderfabriken ändrade namn till AB Sydinvest. Ägare i det nybildade utvecklingsbolaget blev de 5 intressenterbolag som familjen Roos (var tidigare ägare av Liljedahlska) använde för att kontrollera banken plus Guldsmeds AB GAB (också ägt av familjen Roos). Totalt kontrollerade familjen Roos 46% av rösterna i bolaget. De med familjen Roos nära allierade familjerna Malmros och Edstrand kontrollerade ytterligare 2,7 % respektive 1,9%. Familjen Ericsson som också var närstående Skånska Banken kontrollerade 1,5% och Wallenbergs Incentive AB 2% av rösterna.
Redan innan ombildningen till utvecklingsbolag hade företaget investerat i olika bolag:
Liljedahlska Läderfabriken hade parallellt med att den gamla rörelsen, det vill säga garveriverksamheten, avvecklats förvärvat fyra företag i Malmötrakten. Dessa fyra företag ingick alltså i bolaget när Sydinvest bildades. Tre av de fyra var tillverkande företag. Harry Holmdahl tillverkade branddörrar, Ceres kemisk-tekniska produkter och Svenska Säck tillverkade säckar, presenningar och plastfolier för industriellt bruk. Det fjärde förvärvet, Bröderna Jörgensen, var ett handelsföretag som sålde bland annat konstfiberprodukter till byggnads- och möbelindustrin.
1 augusti 1966 förvärvades AB Iwan Omfors Fabriker, som tillverkade olika sorters biljettautomater. 1 maj 1967 köptes rörelsen i Lidköpings Kranmaskiner och det nybildade företaget, som tillverkade mobila lyftkranar, gavs namnet AB Björnkranar. Sydinvests sista förvärv ägde rum i februari 1968 och avsåg Lerum Lättmetall AB som tillverkade tankar och lastbärare i rostfritt stål. Detta företag såldes dock redan år 1969, med motiveringen att efterfrågan på företagets produkter minskat.
Varken Sydinvest eller dotterbolag gick speciellt bra och 1969 togs ett förslag om samgående med Företagsfinans fram. Aktieägarna ställde sig dock inte positiva utan bolaget fick kämpa vidare:
Sydinvests ekonomiska problem fortsatte och koncernens resultat föll kraftigt under åren 1970 och 1971. Sydinvest var tvingade att vidta kraftfulla och snabba åtgärder om ytterligare förluster skulle kunna undvikas. Därför skars verksamheten ned i Björnkranar, som var den största förlustkällan, och antalet anställda minskades med 50 personer. Tillverkningen i Ceres avvecklades och företaget bedrev från och med 1972 endast uthyrning av sina tidigare tillverkninglokaler. Slutligen såldes också vissa fastighetsinnehav i Bröderna Jörgensen och i Iwan Omfors. Förändringarna räckte dock inte till, även påföljande år gick koncernen med förlust. Hösten 1973 slutade Sydinvests historia som utvecklingsbolag då Persöner-koncernen köpte bolaget.
Persöner-koncernen köptes senare upp av AB Wilh. Sonesson, ett företag som så småningom hamnade i Beijerinvest. Precis som de andra mindre lyckosamma utvecklingsbolagen Tulwe och Sponsor hamnade alltså även Sydinvest i de bolag som Anders Wall hade intressen i. Fast idag är AB Sydinvest (eller ett nytt bolag med samma namn) ägt av familjen Raihle, den ursprungliga ägarfamiljen till Persöner AB.
Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Sydinvest, Skånska Banken, Roos, Edstrand, Malmros, Ericsson, Ceres, Harry Holmdahl, Iwan Omfors, Björnkranar, Persöner AB, Wilh. Sonesson AB, Ekonomi, Historia, Malmö, Samhälle, Politik