Förutom olika bankers aktiefonder och pensionsfonder finns det bara två större aktieägare i det svenska företaget Alfa-Laval, familjen Rausing via det nederländska bolaget Tetra Laval BV och familjen Wallenberg via Foundation Asset Management. Familjen Rausing är dominerande ägare och innehar 26,1% av aktiekapital och röster medan familjen Wallenberg äger 6%.

Alfa-Laval har 16 000 anställda i hela världen och tillverkar värmeväxlare. Det som en gång i tiden gjorde företaget stort, utrustning för mejerier och mjölkbönder, återfinns i ett annat Rausingägt bolag, DeLaval. Vad det gäller bolaget i Indien, där det för närvarande är en arbetskonflikt på en av fabrikerna, har det tidigare varit ett börssnoterat företag som inte varit helägt av Alfa-Laval. Detförändrades hösten 2012 då Alfa-Laval köpte majoriteten av alla aktier varefter bolaget avnoterades.

I styrelsen för Alfa-Laval sitter från familjen Rausing, Finn Rausing och Jörn Rausing. Den förstnämnde är också styrelseledamot i  Tetra Laval Group, De Laval Holding AB och Swede Ship Marine AB och den sistnämnde i Tetra Laval Group, Ocado Ltd. and De Laval Holding AB. Övriga styrelsemedlemmar i Alfa-Laval är Anders Narvinger, Gunilla Berg, Björn Hägglund, Ulla Litzén, Lars Renström, Arne Frank och Ulf Wiinberg. Finn Rausing och Jörn Rausing uppges vara oberoende av företaget, vilket ju bara är dumheter, en ren lögn egentligen, familjen Rausing är ju via ett bolag största ägare i Alfa-Laval och i högsta grad beroende av bolaget.

Förutom Alfa-Laval är familjen Rausings industriimperium uppdelat i tre delar, Tetra Pak, DeLaval och Sidel. Ägare av samtliga bolag är ett eller fler holdingbolag som kontrolleras av familjen Rausing och de ingår alla i Tetra Laval. Det hela är konstruerat så att insyn försvåras och skatt minimeras. För alla tre bolagen finns en gemensam koncernstyrelse där såväl Finn Rausing som Jörn Rausing ingår. Dessutom ingår Kirsten Rausing, Keith Whitson, Larry G. Pillard, Paul Skinner, Jürgen Weber, Bernd Pischetsrieder och Jorma Ollila. Det finns också en gemensam koncernledning.

Tetra Pak har omkring 22 000 anställda, Sidel 5 300 och DeLaval 4 800. I övrigt finns omkring 300 anställda i Tetra-Lavalgruppen vilket sammanlagt innebär lite över 32 000 anställda oräknat Alfa-Laval. Huvudkontoret för Tetra Pak, Sidel och DeLaval finns idag i Schweiz.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rausing, Wallenberg, Alfa-Laval, Tetra Laval, DeLaval,Tetra Pak, Sidel, Finn Rausing, Jörn Rausing, Kirsten Rausing, Ekonomi, Samhälle

Familjen Rausing flyttade från Sverige i början av 1980-talet. Man var orolig för att löntagarfonderna skulle innebära att företaget Tetra Pak skulle tas ifrån dem. Men Sigrid Rausing vill idag inte beskriva det hela som en flykt utan snarare som en flytt. Visserligen en flytt orsakad av en vilja att slippa skatt och en rädsla för löntagarfonderna.

Förutom det företag som en gång i tiden grundades av Ruben Rausing, Tetra Pak, idag en internationell koncern, Tetra Laval Group med 31 000 anställda och säte i Nederländerna, kontrollerar familjen ett antal andra företag, såsom svenska Alfa-Laval (Tetra-Laval äger 18,4%) med nästan 12 000 anställda och förlagen Granta och Portobello Books (bägge förlagen ägs av Sigrid Rausing). En del av förmögenheten har Sigrid Rausing gett till stiftelsen Sigrid Rausing Trust.

De familjemedlemmar som idag är aktiva i familjens företag, förutom redan nämnda Sigrid Rausing med hennes förlag, är Jörn Rausing som sitter i styrelserna för Tetra-Laval, Alfa-Laval, De Laval och Ocado Ltd, Finn Rausing i Tetra-Laval, Alfa-Laval, De Laval och Swedeship Marine och Kirsten Rausing i Tetra-Laval. Andra makthavare är Larry Pillard, Tetra-Laval, Dennis Jönsson i Tetra Lavals dotterbolag TetraPak, Mart Tiisman i Sidelm, också det ett dotterbolag till Tetra-Laval och Joakim Rosengren i De Laval som även det är en del av den stora Tetra-Lavalkoncernen.

TetraPak grundades alltså ursprungligen av de ovan nämndas farfar Ruben Rausing och togs sedan över av sönerna Hans och Gad Rausing och 1995 köptes den förstnämnde ut av brodern Gad. Familjen Rausing har sen länge regelbundet nämnts bland världens rikaste människor. Sigrid är barn till Hans och den delen av släkten är alltså inte längre ägare av familjeföretaget Tetra-Laval. Istället är det alltså Gad Rausings tre barn, Jörn, Finn och Kirsten som styr familjekoncernen.

Vad gäller Hans Rausings barn har jag redan nämnt Sigrid. En annan dotter, Lisbet Koerner är aktiv i ett investmentbolag, Arctic Group, som den delen av Rausing-familjen kontrollerar och som förvaltar delar av Hans Rausings och hans barns Sigrids, Lisbets och Hans-Kristians förmögenheter. I företaget ingår bland annat en stor satsning på fåravel på Nya Zealand. Även på andra ställen har familjen varit verksam inom jordbrukssektorn, exemeplvis i Ukraina.

I företag som kontrolleras av familjen finns omkring 48 000 anställda.

Läs mer: Socialisten, DN1, Guardian, Telegraph1, Telegraph2, Telegraph3, AB1, Realtid1, SDS1,SDS2, AB2, E24_1, DI, GT, Affärsvärlden1, Affärsvärlden2, Realtid2, Metro Företagsamheten,SVD,

Urpsrungligen publicerat på Svensson-bloggen 2008.

Läs också:

• Kidnappningen av Jörn Rausing
• Eva Rausing – inte bara narkoman och svinrik utan paranoid också
• Rausing-arvtagare gripen för droginnehav
• Alfa-Laval – Wallenberg och Rausing

Intressant?
Andra bloggar om: Familjen Rausing, Gad Rausing, Ruben Rausing, Hans Rausing, Hans-Kristian Rausing, Lisbeth Koerner, Sigrid Rausing, Finn Rausing, Kirsten Rausing, Jörn Rausing,TetraLaval, TetraPak, Ekonomi, Samhälle

1918 började Ruben Andersson (1895-1983) på SLT (senare Esselte) i Helsingborg, 1919 fick han dock ett stipendium för studier i USA, men återvände redan redan året efter till Sverige då han fick ett erbjudande om att bli chef för några dotterbolag i SLT-koncernen. Han gifte sig 1921 och bytte då namn till Rausing efter hemsocknen Raus.

1929 lämnade Ruben Rausing SLT och försökte köpa förlaget Åhlén & Åkerlund, men snuvades på kapet av familjen Bonnier. Istället kom han att bli kompanjon med Erik Åkerlund i ett förpackningsföretag som den senare köpt. Han fick genom ett lån från Erik Åkerlund möjlighet att köpa halva företaget från densamme. Företaget fick namnet Åkerlund & Rausing. 1932 köpte Ruben Rausing ut Åkerlund då denna behövde få loss kapital för andra affärer. Han betalade 50 000 kontant och resten skulle betalas med företagets egna vinster. Dessa 50 000 var de enda pengar Ruben Rausing någonsin satsade i det som numera är ett mångmiljardimperium.

Åkerlund & Rausing anställde år 1943 en ny ingenjör vid namn Erik Wallenberg (1915-99). Denne kom att uppfinna den förpackning som vi alla lite äldre känner som den klassiska tetrapacken. En pyramidformad så kallad tetraeder. Erik Wallanberg som inte tillhör finansfamiljen med samma efternamn blev inte rik på sin uppfinning. Det skulle däremot Ruben Rausing och hans ättlingar bli. Den senare tog nämligen ut en rad patent på den ny förpackningen i sitt eget namn. Dessutom styrde han företagets ekonomi med järnhand. Visserligen med lite hjälp av den VD som anställdes 1946, Holger Crafoord (1908-82). Crafoord blev också delägare i Åkerlund & Rausing AB med 25% av aktierna. När utvecklingen och produktionen av den nya förpackningen knoppades av i ett nytt företag, Tetra Pak AB, år 1951 fick han även 25% i detta företag.

Först 1963 lanserades så slutligen den produkt som skulle göra Tetra Pak till ett världsföretag, Den mjölkförpackning som används än idag, Tetra Brik, av många svenska mejerier (andra använder konkurrenten Pure Paks förpackning)

Ruben Rausing hade tre barn med sin fru Lisa som avled redan 1946. Tre söner, Gad Rausing(1922-2000), Hans Rausing (1926-?) och Sven Rausing (1928-2003). Sven Rausing tog aldrig del i företagets verksamhet. Gad Rausing började arbeta i Åkerlund & Rausing 1949. Hans Rausing blev redan vid starten av Tetra Pak VD för detta bolag. Verksamheten i Tetra Pak fick med stora förluster och finansierades med lån från Åkerlund & Rausing samt från Wallenbergs Bank, Stockholms Enskilda Bank. 1965 var dock Tetra Pak konkursfärdigt och därför såldes Åkerlund & Rausing till Wallenbergs STAB. I samband med detta avgick Holger Crafoord som VD i Åkerlund & Rausing. Han fick dessutom loss ett stort kapital vid försäljningen av sin andel.

Ruben Rausing vill också bli av med minoritetsaktieägarna i Tetra Pak, köpte ut Holger Crafoord med 15 miljoner och de andra, exempelvis Erik Wallenberg, med småsummor. Holger Crafoord satsade istället sina pengar i företaget Gambro som han grundat år 1964. När Brik-förpackningen kommit ut på makrnaden började Tetra Pak tjäna stora pengar. En stor del av dessa inkomster hamnade i de schweiziska företag som Rasuing grundat med hjälp av företagets jurister. Dessa företag, Sté Outremer och Cordotex blev ägare till patent och liknande och fick en provision på allt som Tetra Pak sålde. Ruben Rausing ägde personligen bägge företagen. För att själv undgå skatt flyttade han 1969 till Italien.

Ägandet i företagen flyttades till två stiftelser i Liechtenstein, Hansra (Hans Rausing) och Gadsra (Gad Rausing). Tetra Paks moderbolag fanns dock kvar i Sverige. 1982 gjordes därför en enorm utdelning på aktierna i Tetra Pak, alla aktier i alla utländska dotterbolag överfördes i familjen ägo genom att dessa aktier togs som utdelning. Värdet var 78 miljoner. En ökning av utdelningen jämfört med året innan på hela 73 miljoner. Ruben Rausing flyttade till Schweiz (från Italien), sönerna Hans Rausing och Gad Rausing flyttade till London, livrädda för löntagarfonderna. Hans slutade som VD och blev istället styrelseordförande I Tetra Pak. Pengarna fortsatte strömma till stiftelserna i Schweiz och bröderna Rausing blev allt rikare.

När familjen Wallenberg kring 1990 beslöt släppa kontrollen i vissa bolag var ett av bolagen Alfa-Laval. Tetra Pak köpte företaget för 16,25 miljarder och de två fusionerades till företaget Tetra Laval BV med säte i Nederländerna. Detta företaga delades snart i tre, Tetra Pak, Alfa-Laval och Alfa-Laval Agri. Det senare företaget heter idag DeLaval och Alfa-Laval ingår inte längre i Tetra Laval utan är ett börsnoterat svenskt bolag där Tetra Laval BV är största aktieägare med 26,1% av aktiekapital och röster.

1993 lämnade Hans Rausing sin post som styrelseordförande och sålde 1995 sin hälft av företaget. Gad Rausing köpte sin brors andel för 40,5 miljarder SEK. Pengarna överfördes till broderns stiftelse Hansra. Idag är det Gad Rausings s barn, Kirsten Rausing (1952-), Finn Rausing (1955-) och Jörn Rausing (1960-) som via faderns stiftelse Gadsra kontrollerar och leder koncernen. De sitter alla tre i koncernens styrelse. Kirsten Rausing och Jörn Rausing bor i England medan Finn Rausing bor och verkar i Sverige. Bröderna är också medlemmar i Alfa-Lavals styrelse. Jörn Rausing är den som den danska terroristgruppen Blekingegadeligen skulle kidnappa.

Det franska förpackningsföretaget Sidel köptes av Tetra Laval år 2003 och utgör idag familjeimperiets fjärde ben och Tetra Lavalkoncernens tredje dotterbolag. Tetra Pak har omkring 22 000 anställda, Sidel 5 300 och DeLaval 4 800. I övrigt finns omkring 300 anställda i Tetra-Lavalgruppen vilket sammanlagt innebär lite över 32 000 anställda. Huvudkontoret för Tetra Pak, Sidel och DeLaval finns idag i Schweiz. Alfa-Laval som har huvudkontor i Sverige har 16 000 anställda. Totalt 48 000 anställda.

Finn Rausing är också engagerad i Swede Ship Marine AB, ett litet varv i Djupvik på Tjörn med 60-talet anställda. Förutom Finn Rausing sitter en lång rad kända kapitalister och företagare i styrelsen för det lilla bolaget. Jörn Rausing har också investerat i andra företag, bland annatwebbhandelsföretaget Ocado.Kirtsen Rausing är hästuppfödare.

Hans Rausings släktgren är inte verksamma i företaget då de sålt sin andel. Av barnen till Hans Rausing är Lisbet Rausing (1960-) doktor i vetenskapshistoria, Sigrid Rausing (1962-) äger förlaget Granta och ägnar sig åt en massa välgörenhet och konstnärliga verksamheter, bl.a via stiftelsen Sigrid Rausing Trust. Även Lisbet Rausing har en egen stiftelse för välgörande ändamål, Arcadia. För sonen Hans-Kristian Rausing (1963-) har det inte gått så bra.

Hans Rausing har investerat en del pengar i andra företag, exempelvis förpackningsföretagetEcolean i Helsingborg med 100-talet anställda. Inte förvånande har företaget dock inte sitt moderbolag i Sverige.

Mer: VA1, 2, 3, 4, 5, Mail Online, SVD1, 2, AV1, 2, Standard, Resumé, AB1, 2, HD1, 2, RT, EX1,2, CNN, Guardian, Forbes, Independent, Virgin, Cambridge News,

Andra källor:
Göran Hägg, Svenska förmögenheter, 2013
Peter Øvid Knudsen, Blekingegadeligen 2. Den hårda kärnan, 2007

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rausing, Ruben Rausing, Åkerlund & Rausing, Tetra Pak,Gad Rausing, Hans Rausing, Kirsten Rausing, Finn Rausing, Jörn Rausing, Erik Wallenberg,Holger Crafoord, Sven Rausing, Hansra, Gadsra, Tetra-Laval, Alfa-Laval, DeLaval, Sidel, Swede Ship Marine AB, Lisbet Rausing, Sigrid Rausing, Hans Kristian Rausing, Ocado, Ecolean, Granta,Arcadia, Lund, Ekonomi, Schweiz, Liechtenstein, Storbritannien, England, Historia

År 1951 startade Folke Bengtsson en liten butik på Herkulesgatan 7 på Hisingen i Göteborg där han sålde radioapparater och kristallkronor. Bengt Bengtsson tog över verksamheten 1961 och utvecklade SIBA till en radio- och TV-kedja. Företaget expanderade med flera butiker i Göteborg. 1974 öppnades vad som kom att bli Sveriges första stormarknad för Radio & TV, en ny stor butik på Backaplan, Göteborg.

I slutet av 1990-talet inledde SIBA en expansion med butiker i bland annat Stockholm, Norge och andra delar av landet.1996 lanserades hemsidan www.siba.se. 1997 byggde företaget  ännu större butiker med hemelektronikprodukter, förts genom en ombyggnation av butiken på Backaplan, vilken blev dåtidens största hemelektronikbutik i Sverige. Under 1990-talet fortsatte SIBA ut i landet. 1997 förvärvades kedjan ComputerCity och SIBA blev ett nordiskt företag med varuhus även i Danmark. Ytterligare ett steg i den nordiska expansionen togs med öppnandet av det första varuhuset i Norge i december 2000.

Idag är SIBA ett av Nordens ledande detaljhandelsföretag inom hemelektronik. SIBA saluför kapitalvaror inom radio, TV, datorer, telefoni och hushållsprodukter till privatpersoner såväl som företag. I koncernen ingår 39 elektronikvaruhus och sammantaget 42 försäljningsställen i Sverige, Norge och Danmark samt avdelningar för företagsförsäljning i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Huvudkontoret ligger i Göteborg.

SIBA:s e-handel växte med 34 procent julen 2011.  Samma år  firade SIBA 60 års-jubileum. Dessutom köptes SIbas moderbolag Waldir AB företaget NetOnNet AB. 2014 firade SIBA Backaplan 40-årsjubileum. Bengt Bengtsson son Fabian Bengtsson var under åren 2011 till hösten 2014 VD för SIBA och ordförande i NetOnNet AB till maj 2015. Idag är Fabian Bengtsson aktiv ägare och ledamot i Waldir och NetOnNet Group AB. Han är tillsammans med övriga i familjen Bengtsson via Waldir AB huvudägare i Netonnet och SIba.

Fabian Bengtssons bror Martin Bengtsson var VD för ComputerCity fram till hösten 2014. Hans andra bror, Victor Bengtsson, är landschef för SIBA Norge. De har även en syster, Isabel Bengtsson. Familjen Bengtssons personuppgifter är skyddade på grund av kidnappningen av Fabian Bengtsson år 2005 och därför syns de inte på sajter som listar styrelsemedlemmar i deras bolag. Det totala antalet anställda i Waldir-koncernen är cirka 500.

Bengt Bengtsson var även med och grundade Resursgruppen 1977. Resursgruppen är ett finansbolag bestående Resurs Bank, Solid Försäkringar, TeleResurs och Reda Inkasso. Företaget har totalt 400 anställda. Det ägs idag till 55% av Nordic Capital Fund VII som blev majoritetsägare i Resurs Holding den 12 november 2012. Resterande 45% ägs av Waldir AB.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Waldir AB, Resursgruppen, Resurs Bank, Solid Försäkringar, Reda Inkasso, SIBA, Siba AB, NetONet, NetOnNet AB, Computer City, Fabian Bengtsson, Bengt Bengtsson, Martin Bengtsson, Victor Bengtsson, Folke Bengtsson, Samhälle

Bonnierkoncernen är ett av de största icke-börsnoterade och familjeägda svenska företagen. Andra stora är Axel Johnson AB och IKEA (fast det är ju egentligen ett nederländskt företag). Mediekoncernen Bonniersoperativa moderbolag är Bonnier AB, ett företag med 10 200 anställda totalt. Ägare till det företaget är Bonnier Holding AB med 12 anställda och ägare till det företaget är i sin tur Albert Bonnier AB. Firman kallad enligt de böcker som skrivits om familjen Bonnier.

Albert Bonnier AB har ett par andra dotterbolag än Bonnier Holding AB med Bonnier AB. Bonnier Fastigheter AB och AB Boninvest. Bonnier Holding har för sin del också ett antal dotterbolag, såsom Bonnier Konsthall AB, Bonnier Skog AB och ett antal utländska dotterbolag i Polen, Tyskland och Nederländerna. Hela koncernen med Albert Bonnier AB i toppen har cirka 14 000 anställda.

Albert Bonnier AB har, enligt Bernt Hermeles bok Firman Bonnier, 76 delägare, alla tillhörande familjen Bonnier, men ibland med andra efternamn. Det senare är inte så vanligt eftersom ägande i familjeföretaget i tidigare generationer enbart övertogs av manliga arvingar. Först i och med senare år har även kvinnliga arvingar blivit delägare. Utomäktenskapliga barn, vilket det finns en del av i släkten Bonnier, har dock hållits utanför ägandet. Detta har lösts genom att ägandet i företaget överförts till utvalda barn genom gåvor långt innan dödsfall och arvsskiften. På så sätt har exempelvis Lukas Bonniers utomäktenskapliga dotter Anna Toss inte något ägande i Albert Bonnier AB.

De största ägarna i Albert Bonnier AB (namn, ägarandel, samlad utdelning 2000 – 2011):

Pontus Bonnier m. barn, 12,7 %, 162 M SEK
Karl Otto Bonnier m. barn, 10,8 %, 137 M SEK
Eva Bonnier m. barn, 10,8 %, 137 M SEK
Åke Bonnier m. barn, 10,8 %, 137 M SEK
Jeanette Bonnier, 10 %, 127 M SEK
Charlotte Bonnier m. barn, 10 %, 127 M SEK
Karl-Adam Bonnier m. barn, 3,7 %, 47 M SEK
Jonas Bonnier m. barn, 3,2 %, 41 M SEK
Hans-Jacob Bonnier m. barn, 3 %, 38 M SEK
Carl-Johan Bonnier m. barn, 3 %, 38 M SEK
Albert Bonnier m. barn, 3 %, 38 M SEK
Malena Bonnier, 3 %, 38 M SEK

De fyra förstnämnda ägarna är barn till Gerard Bonnier (1917-1987). Att Pontus Bonnier äger en större andel aktier än de andra beror på att han köpt upp aktier från familjemedlemmar som sålt aktier. Samtliga utom prästen Åke Bonnier är aktiva i släktföretaget. Pontus Bonnier är vice styrelseordförande i Bonnier AB, VD för AB Boninvest och VD för Bonniers Konsthall AB och sitter i styrelsen för ”Firman”, Albert Bonnier AB. Eva Bonnier är bokförläggare på Albert Bonniers förlag samt styrelsemedlem i Firman och Karl-Otto Bonnier var tidigare styrelseordförande i Albert Bonniers förlag och är bokförläggare därstädes. Han är styrelsemedlem i Firman. Åke Bonniers aktieaffärer och mellanhavanden med firman sköts av brodern Pontus Bonnier. Pontus Bonnier var också ansvarig för att familjen Bonnier förlorade en massa miljoner i finans- och fastighetskraschen vid 1990-talets början genom engagemanget i finansbolaget Nyckeln.

Jeanette Bonnier och Charlotte Bonnier är döttrar till Albert Bonnier Jr (1907-1989). Karl-Adam Bonnier är en yngre bror till Albert Bonnier Jr och deras far var Tor Bonnier (1883-1976). Tor Bonnier var bror till Gerard Bonniers far Åke Bonnier (1886-1979). Gerard Bonnier och Albert Bonnier Jr var följaktligen kusiner. Charlotte Bonniers son Marcus Forsell (äger personligen 1,7 %) ärstyrelseledamot i Firman (Albert Bonnier AB). Jeanette Bonnier har arbetat som journalist i koncernen,sitter i styrelsen för Bonnier AB och var en period gift med Jörn Donner. Hon har inga arvingar då hennes enda dotter dog i en trafikolycka år 1985, 20 år gammal. Simon Bonnier, son till Tor Bonnier, har en dotter, Betty Bonnier Erhag (äger tillsammans med sina sykon 2,1 %) som sitter som suppleant i styrelsen för Firman. Även Karl-Adam Bonniers son, Tor Bonnier, sitter i Firmans styrelse som suppleant. Tidigare styrelsemedlemmar, som Jeanette Bonnier, Charlotte Bonnier, Simon Bonnier och Karl-Adam Bonnier har rätt att vara med på styrelsemöten i Firman (Albert Bonnier AB).

Jonas Bonnier är son till Lukas Bonnier (1922-2006) som i sin tur var bror till Albert Bonnier Jr. Hans syskon har till viss del sålt sina aktier i släktföretaget. Jan Bonnier och Peder Bonnier sålde allt de ägde, men den sistnämnde har senare köpt tillbaka en del. Jonas Bonnier är författare och var fram till i år VD för Bonnier AB. Han är styrelsesuppleant i Firman och medan hans bror Daniel Bonnier (äger 2,5 % av firman) är ordinarie ledamot. De flesta i syskonskaran bor utomlands eller är skrivna utomlands. Daniel Bonnier har en pågående tvist med Skatteverket om var han ska vara skriven, i Sverige eller Schweiz.

Hans-Jacob Bonnier, Carl-Johan Bonnier, Albert Bonnier och Malena Bonnier är barn till Johan Bonnier (1917-2001), ytterligare en son till Tor Bonnier. De fyra nämnda syskonen har ytterligare två syskon, Dan Bonnier och Gaga Bonnier. Carl-Johan Bonnier är styrelseordförande i Albert Bonnier AB (Firman) och i Bonnier AB. Han var VD i det sistnämnda företaget intill 1998. Albert Bonnier är verksam som förläggare i förlaget Bonnier Fakta och styrelsesuppleant i Firman. I Firman är ävenHans-Jacob Bonnier styrelsemedlem. Dan Bonniers dotter Martina Bonnier (tillsammans med far och bror David Bonnier äger hon 2,1 %) är suppleant i Firmans styrelse. Martina Bonnier är gift med Sverker Thufvesson, chef för Lancelot Asset Management.

Styrelse i Albert Bonnier AB

Bonnier, Carl Johan (f. 1951), Ordinarie ledamot, Styrelseordförande
Bonnier, Daniel, Ordinarie ledamot, Bosatt utomlands inom EES
Bonnier, Eva Elisabeth (f. 1945), Ordinarie ledamot
Bonnier, Filip Karl Otto (f. 1943), Ordinarie ledamot
Bonnier, Gerard Åke Pontus (f. 1954), Ordinarie ledamot
Bonnier, Hans-Jacob (f. 1948), Ordinarie ledamot
Forsell, Albert Marcus Ante (f. 1957), Ordinarie ledamot
Bonnier Erhag, Betty Johanna (f. 1961), Suppleant
Bonnier, Albert (f. 1954), Suppleant
Bonnier, Anna Martina (f. 1966), Suppleant
Bonnier, Tor Gabriel (f. 1966), Suppleant
Bonnier, Tor Jonas Gunnar (f. 1963), Suppleant

Tor Bonnier och Åke Bonnier hade ytterligare 4 syskon. Två systrar, Elin Bonnier (gift Larsson, 1884-1980) och Greta Bonnier (gift Berg, 1887-1976) och två bröder, Gert Bonnier (1890-1961) och Kaj Bonnier (1901-70). Gert Bonnier frånsade sig ägarskap i familjeföretaget genom att välja en annan karriär och döttrarna fick inga andelar. Racerföraren Joakim Bonnier (1930-72) var son till Gert Bonnier och den yngling som var inblandad i en uppmärksammad misshandel för ett antal år sen är en ättling till denna gren av familjen. En gren som alltså inte är så rik.

I sammanhanget kan det också konstateras av ättlingarna till Greta Bonnier och Elin Bonnier, som alltså inte fick del i släktföretaget, ofta är eller varit verksamma i bokbranschen, som författare eller journalister. Exempelvis Helene Andrae, Maria Bergom Larsson, Cissi Elwin Frenkel, Hanna Håkansson, Tobias Berggren och Johan Berggren.

VD i Albert Bonnier AB (Firman) är Erik Ingemar Haegerstrand och i styrelsen för det viktigaste verksamhetsbolaget, Bonnier AB, sitter förutom familjemedlemmar också en person som kan betraktas som makthavare i Bonnierkoncernen, Bengt Braun. Det finns alltså inte speciellt många med ekonomisk makt i Bonnierkoncernen som inte är släktmedlemmar.

Flera familjemedlemmar förekommer alltid på listor över Sveriges rikaste personer, exempelvis Jeanette Bonnier, Åke Bonnier, Pontus Bonnier, Karl Otto Bonnier, Charlotte Bonnier och Eva Bonnier. Vilket är lika med de största ägarna i släktföretaget.

Läs också:

1. Bonniers – mediefamiljen nummer 1
2. Dynastier – familjen Bonnier
3. Bonniers – nästan synonymt med media i Sverige
4. Spekulanterna – Karl-Adam Bonnier
5. Strand Kapitalförvaltning AB – Salén, Wehtje, Bonnier
6. Bonnierkoncernens hot mot yttrandefriheten
7. Hult och EF Education
8. Hult – egentligen en Bonnier?

Läs mer: DM1, 2, 3, AB1, 2, KT1, 2, Dagen, Resumé, DN, Leopard, AB, GP, SVD, HD1, 2, SR, Fokus,Skånskan, NSK, LT, LM, Sydsvenskan, Fria, KB, ArbB, Hermele, NSD, Kulturen, EX1, 2, Weyler,Corren, Anna Toss, DT, DPS, Sofia Hallberg, RT, UB, SVT,

Andra källor:
Bernt Hermele, Firman Bonniers, 2013
Björn af Kleen, Lucke & Lull, 2013
Göran Hägg, Svenska förmögenheter, 2013

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bonnier, Bonniers, Bonnier Holding AB, Bonnier AB, Albert Bonnier AB, Firman, AB Boninvest, Bonnier Fastigheter AB, Bonnier Skog AB, Bonnier Konsthall AB,Pontus Bonnier, Karl Otto Bonnier, Eva Bonnier, Åke Bonnier, Jeanette Bonnier, Charlotte Bonnier,Karl-Adam Bonnier, Jonas Bonnier, Hans-Jacob Bonnier, Carl-Johan Bonnier, Albert Bonnier, Malena Bonnier, Gerard Bonnier, Albert Bonnier Jr, Tor Bonnier, Marcus Forsell, Betty Bonnier Erhag, Lukas Bonnier, Daniel Bonnier, Johan Bonnier, Martina Bonnier, Dan Bonnier, Mediamkt, Ägarfamilj, Ägare,Styrelsemedlemmar, Familjeföretag, Makt, Ekonomi, Media, Samhälle, Politik

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Peter Weiderman är civilekonom och studerade ekonomi vid Uppsala Universitet och innan dess maskinteknik vid Tekniskt Gymnasium i Örebro (gymnasieingenjör). Efter färdig utbildning arbetade han som som strategi- och organisationskonsult i företagen SIAR Bossard och Arthur D Little.

1985 bildades Svensk Hemservice AB av det statliga bolaget Procordia. Till en början drev företaget några få restauranger och cateringföretag åt kommuner och HSB. 1989 ick företaget sitt första större kontrakt, hemservice i Danderyds kommun. Något som visade sig bli både dyrare och sämre för kommunen och de äldre  som hade hemtjänst. 1991 blev Pert Weiderman VD i Svensk Hemservice AB och expansionen påbörjade. Lagen om offentlig upphandling (LOU) somkom 1994 kom att bli gynnsam för företaget som 1995 hade 50 olika kontrakt i 20 kommuner. Detta trots att det avslöjats allvarliga missförhållanden på ett av företagets äldreboenden, servicehuset Trossen i Stockholm, år 1992. Vi det laget hade företaget bytt namn till Partena Care (blev senare Attendo Care) och köpts upp av IK Invest med Börn Savén i spetsen.

Peter Weiderman lämand Partena Care och startade företaget Nordvård 1996 tillsammans med de tidigare Volvocheferna Sören Gyll och Christer Zetterberg och Skandia Investment (senare Priveq). Genom uppköp blev företaget snabbt ett av de större inom den då relativt nya privata vårdsektorn. Först köptes mindre lokal företag, men 1997 köptes ett större bolag, Svensk Hälsovård AB och året efter Orkidén AB som sysslade med handikappvård och psykiatri. 1999 köptes ett av de största företagen inom den privata äldrevården, HSB:s Grannskapsservice som drev servicehus, ålderdomshem och sjukhem i hela landet. Koncernen hade nu 5 500 anställda och bytte vid millennieskiftet namn till Carema.

När Carema såldes 2005 tjänade Peter Weiderman cirka miljoner kronor enligt uppgifter i media. Köpare var det brittiska riskkapitalbolaget 3i som betalde 1,85 miljarder för Carema. De andra delägarna som också tjänade stora pengar var norska Orkla (familjen Hagen), Priveq och IK Invest. Weiderman fortsatte som styrelseordförande under de nya ägarna och behöll en mindre andel i företaget. Men 2007 skar det sig och Peter Weiderman fick sparken av 3i.

När Carema, nu med moderbolaget Ambea AB, såldes igen 2010, till det US-amerikanskariskkapitalbolaget KKR (Kohlberg Kravis Roberts & Co) och svenskkontrolleraderiskkapitalbolaget Triton, tjänade Peter Weiderman över 100 miljoner eftersom han ju fortfarande ägde en andel av företaget. Den totala försäljningssumman var 8,5 miljarder:

Prislappen när bolaget förra våren såldes till riskkapitalbolagen Triton och KKR var 8,3 miljarder. När de skulder som 3i tagit upp i samband med köpet dragits av liksom avgifter till rådgivare återstod 4,7 miljarder kronor. 3i, som när affären slutfördes ägde knappt 64 procent av Ambea uppger att vinsten blev 3,5 gånger den egna insatsen eller 350 procent. Det betyder en reavinst på 2,1 miljarder kronor.

Bland storägarna fanns också Singapores statliga investeringsbolag som enligt SvD Näringslivs beräkningar kunde inkassera en vinst på drygt 500 miljoner. Dessutom var ledningen i Mehiläinen med Matti Bergendahl storägare och kunde kvittera ut en ren vinst på 165 miljoner. Styrelseordföranden Peter Weiderman kammade hem 100 miljoner och vd:n för dotterbolaget Carema Omsorg Bengt Markusson 15 miljoner.

Därutöver fanns optioner till ett 20-tal chefer i Ambea. Den sammanlagda vinsten blev 250 miljoner kronor, enligt SvD Näringslivs beräkningar. Av detta gick cirka 75 miljoner till Ambeas vd Rolph Riber. Han avgick bara några månader efter köpet, enligt uppgift efter att ha petats av de nya ägarna. Sammanlagt gjorde Ambeas ägare en vinst på 3,4 miljarder kronor på affären, varav alltså ledningen tog hem 530 miljoner.

– Avkastningen på investeringen i Ambea var lite över snittet i riskkapitalbranschen, säger Tomas Ekman.

Carema har senare bytt namn till Vardaga och ägs av Ambea AB som äger flera privata vårdkoncernen i Finland och Sverige.

Peter Weiderman

Peter Weiderman var VD i Carema mellan 1996-2004, styrelseordförande i Ambea AB fram till 2010 och därefter styrelseordförande i Wallenbergägda Vårdapoteket I Norden AB fram till 2013. Sistnämnda bolag är idag en del av Apotek Hjärtat AB, ett företag ägt av riskkapitalbolaget Altor.

Peter Weiderman är idag  huvudsakligen verksam i Peter Weiderman & Associates AB , Atnotera AB och Clenthon Invest Ltd.  Bolagen investerar i noterade (aktiehandel och liknande) såväl som onoterade företag. Två av de bolag han investerat i är Global Hand Surgery Clinics AB (vårdverksamhet) och Atvexa AB (förskole- och skolverksamhet) med nästan 700 anställda.

I likhet med andra välfärdsoligarker samarbetar Weiderman med moderata politiker:

2008 köpte bolaget Rönnberg & Partners AB Videdals Privatskolor i Malmö, som driver förskola och grundskola 0-9 i stadsdelen Husie. Rönnberg & Partners ägs till lika stora delar av Anne-Sophie Rönnberg, Stefan Klåvus och Peter Weiderman via bolag. Dessa tre sitter också i styrelsen. VD för Aktiebolaget Videdals Privatskolor är Stefan Klåvus.

Företaget gjorde 2,4 respektive 2,9 miljoner kronor i vinst efter finansnetto de senaste två åren.

Stefan Klåvus försvarar företagens rätt att ta ut vinster ur välfärden.
– Det är konstigt att vi inte har kommit längre på tjugo år att det ska anses suspekt. Att man inte kan få fason på debatten om överskott och underskott.  Det går liksom inte att starta ett företag och tro att det är bättre att gå med underskott än med överskott. Det är en debatt under all värdighet, tycker jag.

Men det är väldigt stora överskott i vissa företag?

– Ja, då kan man fråga sig hur det kan bli det. Antingen är man så duktig att man skapar överskott eller så kan det vara så att kommunen själv har så höga kostnader att en fristående aktör lyckas göra överskott. De fristående får ju bara lika mycket pegar som kommunen, säger Stefan Klåvus.

Rönnbergs & Partners moderbolag är Peter Weidermans företag

Arelia Invest som i sin tur är ett dotterbolag till Luthson Holdings LTD, det ägarbolag som Peter Weiderman placerat på Cypern. Detta trots att den S-ledda majoriteten i Malmö har uttalat att de inte vill ha riskkapitalister som ägare inom välfärden. Frågan utreds och ska var klar i december.

Stefan Klåvus säger att han inte känner till detta politiska initiativ.
– Är det Malmös ståndpunkt? Jag följer ju lokalpressen lite dåligt nere i Malmö. Det är något nytt påfund då?

Det är också till Luthson Holdings som Weiderman, enligt Expressen, fört över hälften av de 212 miljoner kronor han tjänade på försäljningen av Carema. Weidermans svenska ägarbolag Arelia Invest gjorde 202,2 miljoner kronor i vinst efter finansnetto år 2010.

Den nuvarande strukturen i Peter Weidermans mindre skolimperium ser inte som det gjorde när ovan citerade artikel skrevs men den tidigare moderata politikern Klåvus och Rönnberg är fortfarande aktiva i de nämnda skolföretagen.

Källor utöver länkat material: Kent Werne m.fl., Den stora omvandlingen, 2014

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Weiderman, Svensk Hemservice AB, Procordia,Partena Care, Attendo Care, IK Invest, Björn Savén; nordvård, Orkidén, Orkla, Priveq, Carema,Ambea, 3i, KKR, Triton, Vardaga, Atnotera AB, Atvexa AB, Stefan Klåvus, Ekonomi, Privatisering,Samhälle, Politik

Per Båtelson har en bakgrund som ingenjör inom pappersmassa och kemiindustrin.Efter utbildning på Chalmers har han bland annat arbetat som divisionschef på Eka Chemicals, vd för bioteknikföretaget Karo Bio och teknisk direktör vid Modo Paper. Han bytte till det norska investmentbolaget Orkla i början av 90-talet och 1994 började han arbeta på Bure. Bure var ett av de två företag som bildades av den borgerliga regeringen när löntagarfonderna upplöstes. VD för Bure var från början Roger Holtback.

Under Båtelsons tid som chef på Bure köpte detta bolag upp företag och verksamheter inom vårdsektorn, som exempelvis Lundby sjukhus i Göteborg år 1994 och Läkargruppen i O?rebro. Fram till år 2000 köptes ett fyrtiotal vårdföretag, en del av dem i samverkan med lokala socialdemokratiska landstingsråd. Bland företagen ingick en del medicinska labbföretag som Calab och Medilab. 1999 köpte Bure Hälsa och Sjukvård S:t Görans akutsjukhus i Stockholm då den borgerliga majoriteten i Stockholms Läns landsting bjöd ut sjukhuset till försäljning. År 2000 bo?rsintroducerades Bure Hälsa & Sjukvård under namnet Capio med Per Båtelson som VD och Roger Holtback som styrelseordförande. Bure bytte namn till Bure Equity. Några fler uppköp av akutsjukhus som S.t Göran blev det dock inte för Capio eftersom den socialdemokratiska regeringen beslöt om en stopplag för att förhindra det.

Per Båtelson

Per Ba?telson blev sedan verkställande direktör för Capio, en befattning som han hade fram till slutet av 2005. Efter det startade han sjukva?rdsfo?retaget Global Health Partner ABtillsammans med Johan Wachtmeister. Global Health Partner har idag cirka 400 anställda. Huvudägare är Metroland BVBA (Bo Wahlström) med 25,6% av aktierna och rösterna, Annedalskliniken AB med 13,9%, Johan Wachtmeister 7,1% och Per Båtelson 6,1%. Annedalskliniken AB ingår i en koncern där moderbolaget heter Klippan Förvaltnings AB och ägs av Christer Johansson.

Efter regeringsskiftet 2006, när den borgerliga regeringen bestämt att apoteken skulle privatiseras, utsågs Per Båtelson till uppdraget som styrelseordförande i Apoteksbolaget. Det uppdraget fick han lämna efter några år.

Under 2013 utsa?gs Per Båtelson till ny styrelseordförande för Karolinska universitetssjukhuset. Utnämningen har fått kritik för att Per Båtelson hade kvar uppdrag i flera privata vårdföretag. Han var då fortfarande styrelseledamot i Global Health Partner AB och han hade uppdrag som styrelseordförande för Unilabs Sverige. Han är jävig så länge han har dessa styrelseplatser, menade kritikerna. Kritik har också kommit mot att en av de ledande välfärdsoligarkerna blev ordförande för det största akutsjukhuset i Sverige.

Båtelsson sitter inte längre i styrelsen för Global Health Partner och har också beslutat lämna styrelsen i Unilabs. Unilabs är ett systerbolag till Capio-koncernen och ägs av Cidra Holdings Sarl i Luxemburg som i sin tur ägs av Nordic Capital och dess fonder. I det stora vårdföretagetHumana med 12 000 anställda tycks han dock finnas kvar i styrelsen. Humana sysslar med LSS-vård, personlig assistans och liknande. Humana ägs av riskkapitalbolaget Argan Capital.

Mer: AV, DM, DO, DN, SVD,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Per Båtelson, Orkla, Bure, Roger Holtback, Lundby sjukhus,S:t Görans sjukhus, Capio, Global Health Partner, Unilabs, Humana, Nordic Capital, Argan Capital, Karolinska, Vård, Privatisering, Ekonomi, Samhälle, Politik

Roger Holtback utbildade sig  civilekonom vid Handelshögskolan i Göteborg och var klar med utbildningen år 1968. Han är bror till Jan Eliasson men har istället för en karriär i diplomatins och politikens tjänst ägnat sig åt en näringslivskarriär. Han var dock anställd som kanslisekreterare vid Civildepartementet 1968-69. Därefter övergick han till det privata näringslivet.

Han var chef för ekonomi och administration vid Volvo BM 1969-73, chef för koncernstab Ekonomiska planer och kontroll i AB Volvo 1973-75, VD för Volvo BM Braåsverken 1975-78, direktör och chef för division inköp och material för Volvo Personvagnar 1978-82, vice verkställande direktör där 1983 samt VD och medlem av koncernledningen där 1984-90. Holtback var vice VD vid AB Volvo 1990-91 och medlem av koncernledningen. Han var regionchef för SEB i Göteborg åren 1990-93 och ordförande i samma bank 1991-93 samt VD för investmentbolagetbolaget Bure 1993-2001. Bure var ett av de företag som den borgerliga Bildt-regeringen grundade för att avveckla löntagarfonderna.

Under Holtbacks tid i Bure kom bolaget att ägna sig åt att privatisera vårdverksamheter i Sverige. Ofta tillsammans med socialdemokratiska politiker. När Bure Hälsa och Sjukvård bytte namn till Capio och introducerades på börsen år 2000 blev Holtback snart styrelseordförande i detta företag som sedan 2006 ägs av Nordic Capital och Apax Partners. Han fick fler uppdrag för riskkapitalbolaget där handessutom varit engagerad och är fortfarande styrelseordförande i FinnvedenBulten, ett företag som i år börsintroducerats av Nordic Capital som ägt det sen 2004. I styrelsen för Capio är han inte längre ledamot.

Roger Holtback är inte längre aktiv som vårdoligark utan äger idag ett investment- och riskkapitalbolag som bär namnet Holtback Group. Företaget äger minoritetsandelar i en lång rad småföretag och majoritet i några få som exempelvis Rullpack (91%), Pingvin (91%), Trox (60%), Ellen Industrifastigheter 91%, Hultsteins (100%) och Röshult Skog (100%). Indirekt profiterar Holtback därmed på privatvården som han en gång var med och privatiserade. Sammanlagt har Holtback Group och dess majoritetsägda bolag cirka 400 anställda.

Holtback Group har dessutom investerat i några av Nordic Capitals fonder och äger en minoritetsandel i Thule som kontrolleras av Nordic Capital.  Delägda eller minoritetsägda bolag är bland annat ParkItSmart (50%) och Mediatec (15%). Det sistnämnda bolaget är majoritetsägt av Stena-koncernen. Roger Holtback hade tidigare flera uppdrag i Stena-koncernen.

Mer: DPS,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Roger Holtback, Jan Eliasson, Volvo BM, AB Volvo, SEB,Capio, Bure, Nordic Capital, Holtback Group, Ekonomi, Vård, Privatisering, Samhälle, Politik,Välfärd

Peje Emilsson studerade vid Stockholms universitet och Harvard Business School. Emilsson har också haft ett politiskt engagemang inom Moderata samlingspartiet, som han gick med år 1963. Åren 1970-1972 var han ordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Han är en typisk välfärdsoligark. Politiskt aktiv, arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag.

När Peje Emilsson var ordförande för Moderata studentförbundet i början av 70-talet lärde han känna Carl Bildt, som blev ordförande något år efter Peje Emilsson. 1970 grundade Peje Emilsson och några vänner PR-byrån Kreab:

Året var 1970. Valrörelsen var över. Vi hade alla tre hade jobbat för moderaterna. Peje Emilsson på Riksorganisationen. Peder Olin på Stockholmsförbundet och jag på Ungdomsförbundet. Efter valet bestämde vi för att “starta eget” i informationsbranschen.

Under ett antal sena kvällar enades vi om namnet – Informationsgruppen. Det visade sig vara upptaget och istället skapades Kreab, Kreativ Information AB. Nu gällde det att finansiera verksamheten. Var och en satsade 2.000 kr och så behövdes några kronor till möbler och material. Vi sålde min bil – det gav ett litet överskott – 6.000 kronor – och så var Kreab igång.

[…]

Tre av mina klasskamrater från Konstfack fanns med. Christina Levin, Jan Calderon och Bengt Gullbing. Från politiken kom Bo Ekegren, Ulric Mullern-Aspegren och frilansaren Carl Bildt. Företaget anställde Christina Norsebäck för att ta hand om om ekonomin. Stig Rindborg accepterade att bli styrelseordförande och Kreabs förste revisor Ulf Adelsohn byttes ut mot “en riktig revisor”.

I juni 1973 blev Peje erbjuden att flytta till Paris för att under 1974 – 75 arbeta med planering och marknadsföring för ICC – näringslivets världsorganisation. Jag tog “tillfälligt” över som vd. Kontakterna sköttes med nattliga telefonsamtal och möten i Paris och Stockholm. Det skulle visa sig att Peje fick allt större uppgifter i Paris och det skulle dröja ända till 1981 innan han kom tillbaka och vi kunde ägna sig åt Kreab på heltid.

[…]

Vår i särklass största kund under 70-talet var SAF, som vissa år svarade för mer än 60 procent av omsättningen, Det kanske inte är så underligt att vi ibland betraktades som SAF-ägda. Samarbetet med SAF hade börjat med kontakter från två håll. Peje och Carl Bildt kände Sture Eskilsson, som då var nyutnämnd informationschef på SAF. De hade hjälpt SAF med samhällsinformation och att lära företagare politik. Bengt Gullbing, Jan Calderon och jag gjorde vårt examensarbete på Konstfack med handledning av Rolf Lindholm och Håkan Lundgren på SAFs Tekniska avdelning. Arbetet handlade om löneskillnader – Din beskärda del.

Våren 1971 tog Sture Eskilsson kontakt med oss och ville köpa Pejes tjänster. Han hade fått igenom sina idéer om en lång rad nya informationsaktiviteter på SAF. Resultatet blev att Kreab fick 10 000 kronor i månaden för Pejes tjänster – och att ett 25-årigt samarbete påbörjades. Två av Kreabs första uppdrag för SAF var skrifterna Debatt och Välfärd.

Kreab har också haft många uppdrag åt Moderaterna vid sidan av de många uppdragen för SAF och senare dess efterföljare Svenskt Näringsliv. Det goda samarbetet mellan Peje Emilsson och Carl Bildt resulterade i att Carl Bildt blev styrelsemedlem och ordfo?rande i Kreab under ho?sten 2000.

Emilsson är också grundare av opinionsföretaget Demoskop i slutet av 1980-talet.

När Bildt och Moderaterna hade genomfört systemet med de fristående skolorna och när det hade varit i drift ett antal är, var tiden mogen för Peje Emilsson att starta Kunskapsskolan. Genom sina kontakter inom Moderaterna visste han att det fanns stora möjligheter att tjäna pengar inom friskolebranschen. Han hade själv varit pådrivande i skapandet av friskolesystemet och systemet med skolpeng. Det nya skolföretaget drogs igång i januari 1999:

Jag hade varit ordförande i Enskilda gymnasiet i tio år. Kämpat mot Skolverket i domstolsprocesser och vunnit. Efter valet 1998 drog jag igång en arbetsgrupp. Det var jag och Nils Lundgren, Per Unckel och Anders Hultin som varit politisk sakkunnig hos Unckel. Vi tog fram prospekt, sedan gick jag ut och samlade in pengar. Då var jag redan känd som skolaktivist. De där pengarna jag fick in, de såg investerarna nog mest som en gåva. Jag samlade in en 30 miljoner ungefär, men det var nog inte många som då trodde att vi skulle växa som vi gjort.

– Vi började väldigt konkret, med skolor i Tyresö, Skärholmen, Täby och Norrköping. Vi gjorde inte så mycket väsen kring det. De externa styrelsemedlemmarna i Kreab trodde nog inte på det. Kreab sköt aldrig till några pengar, jag startade med pengar jag hade själv. Det blev ett bolag vid sidan om. Kreab expanderade samtidigt i New York och Bryssel och andra platser i världen. Kunskapsskolan blev en aktivitet som jag personligen ägnade mig åt vid sidan av Kreab.

Anders Hultin, tidigare politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet, ledde förberedelserna tillsammans med Peje Emilssons dotter Cecilia Carnefeldt, före detta utbildningsministern Per Unckel och den tongivande nationalekonomen Nils Lundgren. Ba?de Anders Hultin och Per Unckel var med och arbetade fram regelverket fo?r de frista?ende skolorna i bo?rjan av 90-talet.

Peje Emilsson

Idag är Peje Emilsson huvudägare i Kunskapsskolan med 63% av aktierna tillsammans med andra medlemmar av familjen Emilsson via familjebolaget Magnora. Wallenbergs Investor äger 33 procent. Idag har Kunskapsskolan 29 grundskolor och sju gymnasier i Sverige, fem skolor i Storbritannien, en skola i New York och en skola i Guargon utanför Delhi.

För några år sen börjadeKunskapsskolan också expandera utomlands. Med de vinster som hade byggts upp på friskolorna i Sverige etablerade Kunskapsskolan sig i England.

Peje Emilsson har också varit kritisk till riskkapitalbolagens framfart inom välfärdssektorn och pekat på att de inte varit tillräckligt långsiktiga och att det kanske är för lätt att få tillstånd. Han har även kritiserat en del av de avknoppningar av offentlig verksamhet som skett.

På senare år har Peje Emilsson även etablerat sig inom äldreboendet genom sitt företag Silver Life. Såväl Kreab, Demoskop som Kunskapsskolan är dotterbolag till Magnora AB som i sin tur ägs av familjen Emilsson. Totalt har företagsgruppen cirka 1 200 anställda. Även numera rekryterar Emilssons bolag olika politiker, 2012 rekryterades socialdemokraten Stefan Stern och innan dess moderaten Thomas Idergard:

Stefan Stern var stabschef och biträdande partisekreterare under Mona Sahlins partiledartid.

När Håkan Juholt blev partiledare i mars förra året lämnade han den posten.

Nu går han alltså till Magnora, familjen Emilssons ägarbolag. Magnora är majoritetsägare i Kreab Gavin Anderson och undersökningsföretaget Demoskop. Men här finns också ägandet i Kunskapsskolan, friskolekoncernen som nu också är på väg att etableras i Storbritannien.

Den senaste satsningen från Peje Emilsson och Magnora är en äldreomsorg i privat regi – Silver Life. När Resumé förra året intervjuade Peje sa ha att man räknar med att skriva kontrakt med en kommun om att etablera ett äldreboende innan 2012 års utgång.

Sedan tidigare är Thomas Idergard verksam inom Magnora på halvtid. Han har en bakgrund som ordförande i Moderata Ungdomsförbundet MUF.

Mer: Arena, DO, SVD, Resumé, Scoop,

Ursprungligen Publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Peje Emilsson, Fria Moderata Studentförbundet, Carl Bildt,Kreab, Demoskop, SAF, Moderaterna, Kunskapsskolan, Per Unckel, Anders Hultin, Nils Lundgren, Cecilia Carnefeldt, Magnora AB, Thomas Idergard, Stefan Stern, Reklam, Propaganda,Välfärd, Privatisering, Utbildning, Skolpolitik, Ekonomi, Samhälle, Politik

År 1980 bildade Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, företaget Managementgruppen (M-gruppen). Uppgiften var dels att utbilda företagsledare och dels att verka för en förnyelse av arbetslivet. Att öppna den offentliga sektorn för privata företag var en huvuduppgift. Efter det borgerliga valnederlaget 1982 rekryterades folkpartisterna Bert Levin och Thomas Berglund till M-gruppen. Bert Levin hade varit statssekreterare under den borgerliga regeringen och Tomas Berglund hade varit talskrivare åt den folkpartistiske partiledaren och ministern Ola Ullsten.

Under 1980-talet rekryterade SAF medvetet topptjänstemän och påläggskalvar från Folkpartiets regerings- och riksdagskansli samt från ungdomsförbundet till M-gruppen. Peter Örn, Lars Leijonborg och Lotta Edholm, alla arbetade för M-gruppen med att försöka finna vägar för hur den offentliga sektorns verksamheter skulle kunna öppnas för privata företagare.

Det var också den uppgiften som Bert Levin och Thomas Berglund hade. De funderade först på tjänster som sophämtning och städning men de kom snart in på andra verksamheter. Daghemsverksamhet. Bert Levin hade barn på daghem och Thomas Berglund satt i Vaxholms socialnämnd.

Det var en idé som uppdragsgivarna i SAF gillade och de gav klartecken till att starta. För att få den nödvändiga kompetensen knöt de två välkända auktoriteter inom förskolan till sig som rådgivare, Ulla-Britta Bruun och Vanja Karlsson. Det var personer med högt anseende i förskolekretsar och de gav legitimitet åt projektet.

Levin och Berglund fick också företaget Electrolux att ställa upp med det nödvändiga kapitalet som behövdes för att starta Pysslingen. Electrolux köpte 90 procent av aktierna medan Levin och Berglund delade på de resterande tio procenten.

De två första Pysslingförskolorna startades i Nacka under 1986. Där var moderaten Erik Langby kommunalråd och han var mycket positiv till Levins och Berglunds planer på att privatisera förskolan. Langby kom även på en metod för att kringgå ”Lex Pysslingen”, den stopplag för privata vinstdrivna förskolor som socialdemokraterna stiftat. Metoden var att Nacka kommun slöt ett entreprenadavtal med Pysslingen där kommunen stod för personalen och Pysslingen tillsatte chefen. På så sätt kunde man behålla de statsbidrag som Lex Pysslingen stoppat om de startat en rent privat förskola.

Men det visade sig snart att kylskåpstillverkaren Electrolux var en belastning för M-gruppens förskoleverksamhet. Kritiken mot att ett storföretag startade förskolor blev omfattande och Electrolux hoppade av. Nya ägare blev då Thomas Berglund, Bert Levin, Stig Thörn, Vanja Karlsson, Paul Bergenby och Eva Husbom. Stig Thörn var rektor på förskoleseminariet i Södertälje där både Ulla-Britta Bruun och Vanja Karlsson hade arbetat och Paul Bergenby och Eva Husbom var förskolechefer på de två Pysslingenförskolorna.

Efter den borgerliga valförlusten 1982 finansierade SAF ytterligare en tankesmedja som skulle driva det privata näringslivets frågor, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige (MAS). Till MAS knöts en rad personer som blivit arbetslösa efter valet. Folkpartisten Bengt Westerberg tillsattes som chef och Carl Bildt blev en av de anställda. Men Bengt Westerberg hann bara skriva en rapport åt MAS innan han slutade och valdes till ny partiledare för Folkpartiet 1983. Den rapporten handlade om radikala nedskärningar och privatiseringar av den offentliga sektorn samt ökade avgiftsfinansieringar.

Som partiledare arbetade Bengt Westerberg under 80-talet bland annat med att bedriva opinionsarbete i syfte att bryta upp de offentliga monopolen och han framhöll Pysslingen och Cityakuten som föredömen.

Den nya regeringen 1991 som leddes av Carl Bildt och där Bengt Westerberg var ansvarig för förskolan, skapade helt nya förutsättningar för privata välfärdsföretag som Pysslingen att växa. 1992 avskaffades Lex Pysslingen och det blev tillåtet med privata vinstdrivna förskolor. Förutsättningen var att de privata företagen fanns med i kommunens barnomsorgsplan, att personalen hade nödvändig utbildning och att de inte tog ut oskäliga taxor.

Pysslingen inledde nu ett samarbete med vårdföretaget Praktikertjänst som gick in med nödvändigt kapital och som utsåg den nya verkställande direktören. Det var början på en snabb expansion och 1994 hade företaget 24 förskolor i Stockholmstrakten. Under 1996 gick Praktikertjänst in som majoritetsägare i Pysslingen, övriga ägare var Johan Göterfelt, Bert Levin, Vanja Karlsson och Eva Husbom. Thomas Berglund försvann från Pysslingen.

Thomas Berglund som arbetat i Securitas sen 1984 blev 1993 VD för det stora säkerhetsföretaget. Under Berglunds tid som VD i Securitas skedde ett antal viktiga uppköp, fusioner och avknoppningar i företaget. Säkerhetsverksamhet hörde till den typ av tjänster som offentliga verksamheter kom att behöva i ökad utsträckning. Thomas Berglund hade sett affärsmöjligheterna inom detta område när han arbetade på M-gruppen med uppgiften att öppna den offentliga sektorn för privata företag.

• 1994 knoppades låsbolaget Assa-Abloy av.
• 1999 köptes USA:s största säkerhetsföretag; Pinkerton.
• 2000 köptes USA:s näst största säkerhetsföretag; Burns, inklusive 49 procent av värdetransportföretaget Loomis, Fargo & Co.
• 2001 köptes av resten av Loomis, Fargo & Co.
• 2006 gjordes avknoppningar av larmbolagen Securitas Systems (heter nu Niscayah) och Securitas Direct.

Därefter har Securitas även knoppat av sin värdetransportverksamhet och bildat det börsnoterade bolaget Loomis. När Berglund blev Securitas-vd hade Securitas intäkter på 6 miljarder kronor per år och när han lämnade bolaget 14-15 år senare låg intäkterna på 50 miljarder kronor per år. 2007 avgick han som VD för Securitas. Därefter har han istället varit VD i vårdföretaget Capio. Capio delades snart därefter upp i två bolag, vårdbolaget Capio och labb- och diagnostikföretaget Unilabs.

Pysslingens expansion fortsatte även utan Berglund och de startade sin första grundskola 1997.Under 2005 köptes bolaget av det danska riskkapitalbolaget Polaris Private Equity. Thomas Berglund blev då ordförande i styrelsen för Pysslingen. År 2011 köptes Pysslingen upp igen. Denna gång av det svenska riskkapitalbolaget EQT. Därefter kom Pysslingen att ingå i utbildningskoncernen Academedia.  Berglund sitter inte längre i styrelsen för Pysslingen.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SAF, Thomas Berglund, Bert Levin, Ola Ullsten, M-gruppen,Vanja Karlsson, Ulla-Britta Bruun, Pysslingen, Lex Pysslingen, Stig Thörn, MAS,Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, Bengt Weste…, Carl Bildt, Praktikertjänst, Securitas,Capio, Unilabs, Polaris Private Equity, EQT, Academedia, Skola, Vård, Säkerhet, Privatisering,Ekonomi, Samhälle, Politik

En av de mest framträdande svenska välfärdsoligarkerna är Anders Hultin. Han är ett av de tydligaste exemplen på hur en person som ingår i de rätta moderata kretsarna, är med och konstruerar ett system för privatisering av offentlig verksamhet och som direkt, när de politiska besluten är tagna, går över och är drivande i den privata skolbranschen. En typisk välfärdsoligark. En typisk privatiseringsoligark. Han är därmed en av flera svenska oligarker som berikat sig på det politiska system han själv varit med om att skapa. Andra är Peje Emilsson, Roger Holtback, Thomas Berglund, Bert Levin, Odd Eiken och Henrik Borelius.

Anders Hultin är också nära vän med finansminister Anders Borg. De har en gemensam bakgrund i moderata ungdomsförbundet i Linköping.

Under åren 1991 till 1994 arbetade Anders Hultin som politiskt sakkunnig för moderaterna på Utbildningsdepartementet under Per Unckel och Beatrice Ask. Det var då förslagen om de fristående skolorna (privatskolor under nytt namn), det fria valet, skolpengssystemet och att aktiebolag fick rätt att driva skolor, arbetades fram. I det arbetet hade Anders Hultin en ledande roll. Mycket snabbt, utan utredningar och utan konsekvensanalyser, arbetade Hultin med flera fram den moderata skolprivatiseringsmodellen. Bara något halvår efter regeringstillträdet hade de sin proposition klar och den antogs av Riksdagen.

Idéerna och utformningen av friskoleförslagen hämtade moderaterna från den US-amerikanska ekonomen Milton Friedman, som redan 1955 presenterade ett förslag där föräldrar skulle tilldelas statliga checkar för att kunna välja skola.

De förmånliga ekonomiska villkoren och att de undantogs från stora delar av skollagen skapade ett drivhus för de nya privatskolorna som ökade mycket snabbt i antal. Under 90-talet växte en privat skolmarknad fram där aktiebolag snabbt blev den dominerande ägarformen.

När moderaterna förlorade valet 1994 gick Anders Hultin över till att arbeta för privatskolorna på andra sätt och var med och grundade Friskolornas Riksförbund 1995. Några år senare, 1999, var han med och startade Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson. Anders Hultin var VD för Kunskapsskolan fram till 2007.

Därefter arbetade Anders Hultin en tid med att etablera Kunskapsskolan i England. Där arbetade han även för GEMS Education och för Pearson Education. Hösten 2012 kom han tillbaka i Sverige och blev VD för JB-Education, då  av de största skolkoncernerna i Sverige.

JB-koncernen hade stora problem, dels med kvaliteten i verksamheten och dels med att få elever till sina skolor. De gynnsamma villkoren för att starta privatskolor hade fördubblat antalet gymnasieskolor i Sverige och när elevtalen minskade efter 2009 kunde inte alla skolor fylla sina elevplatser. JB-koncernen blev ett av de första offren för denna kraftiga överetablering och knappt ett år efter att Anders Hultin hade tillträtt som chef gick JB-Education i konkurs. I JB-koncernens konkurs drabbades över 11 000 elever vid 36 skolor och 1 900 anställda.

I konkursen visade det sig att ägarna hade gjort olika bolags- och lånekonstruktioner för att undvika skatt och för att kunna plocka ut pengar ur företagen. I JB-koncernens fall hade de första ägarna plockat ut cirka 200 miljoner kronor av skolpengen. När de sedan sålde till ett riskkapitalbolag fick de ytterligare cirka 100 miljoner kronor.

Inför JB-konkursen tömdes dessutom företaget på pengar och företagsledningen lämnade över alla obetalda fakturor till konkursboet och skattebetalarna. Bara lönegarantin för de anställda kostade samhället cirka 100 miljoner kronor enligt Konkursförvaltarens uppskattning.

Anders Hultin var inte en av förlorarna i JB-konkursen. Genom sin verksamhet inom friskolebranschen hade han kunnat samla ihop ett kapital som räckte för att starta ett nytt privatskoleföretag. Vid konkursenplockade Anders Hultin ut de starkaste skolorna ur JB-koncernen och startade företaget ”Fria Läroverken” som han äger själv:

När en Vd som Anders Hultin efter mindre än ett år lyckas sätta en av Sveriges större friskolekoncerner i konkurs och en hel miljard av skattemedel är borta börjar det lukta märkligt. När det visar sig att samme Hultin varit starkt kopplad till hela friskolereformen, som sakkunnig på utbildningsdepartementet på 1990 talet, och dessutom var den som startade Friskolornas Riksförbund blir doften än mer unken. Han var Moderaternas starke tjänsteman vid införandet av friskolereformen 1992 i Carl Bildts (m) regering.

När John Bauer meddelade sin konkurs under våren och försommaren tog det bara några veckor innan det visade sig att Anders Hultin själv tagit över fyra av skolorna och koncernens huvudkontor i Danderyd. På Facebook firade han konkursen av John Bauer och sina egna fyra nya skolor med ett foto av ett dyrt årgångsvin. Till detta la han den klädsamma texten Because Im worth it. Allt detta applåderades av familjen Borg då Anders Borgs fru kommenterade Facebookutlägget med texten Självklart. Anders Hultin är nära knuten till Finansminister Anders Borg (m) som också var bestman på Hultins eget bröllop.

Fria Läroverken har fyra gymnasieskolor, 1 800 elever och drygt 200 anställda. Som ägare till Fria Läroverken agerar också Hultin politiskt genom att utöva påtryckningar på sina egna anställda så att de röstar som han vill i de politiska valen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Välfärd, Ekonomi, Privatisering, Anders Hultin, Anders Borg, Per Unckel, Milton Friedman, Privatskolor, Kunskapsskolan, JB-Education, Konkurs, Fria Läroverken, Friskolornas Riksförbund, Moderaterna, Utbildning, Skolpolitik, Samhälle, Politik

Sven-Åke Lewin var färdig civilekonom 1976. Därefter arbetade han bland annat med ”corporate-finance” verksamhet inom Ernst&Young och var därefter verksam inom det internationella rådgivningsföretaget CartaBoozAllen-Hamilton. I början av 1990-talet började han arbeta på Bure Equity somdå leddes av Roger Holtback. Först som ansvarig för ”corporate-finance” och sedan för uppköpen av olika skolverksamheter som chef för affärsområdet Utbildning.

Under 1998 startade ett samarbete mellan Bure och Stig Johanssons skolföretag Vittra genom att Bure köpte 70 procent av aktierna i Vittra. Genom den konstruktionen fick Bure den nödvändiga skolkompetensen från Vittra och Bure stod för kapitalet.

I en intervju i Dagens Industri från 2001 beskriver Sven-Åke Lewin hur de återinvesterar alla vinster för att köpa upp nya skolor och på så sätt ökas värdet på Vittra.

Samarbetet mellan de båda företagen gick bra. Under de kommande åren blev tillväxten för Bure/Vittra snabb och de startade flera nya skolor om året. Det goda samarbetet varade fram till 2005 då Stig Johansson kunde realisera värdetillväxten när han sålde resten av aktierna i Vittra till Bure.

När Bure var ensamägare till Vittra fortsatte de att köpa upp skolföretag. Under 2006 köpte de IT-gymnasiet och Framtidsgymnasiet och under 2007 köpte de bolagen Fenestra, Rytmus och Didaktus.

Sven-Åke Lewin

Under 2008 slogs sedan utbildningsdelen i Bure och utbildningsbolaget Academedia ihop till en gemensam skolkoncern under namnet Academedia.

2002 grundade Sven-Åke Lewin företaget ”Growth Factory”, orienterat mot rådgivning i samband med företagsuppköp i medelstora och större företag. Under 2005 fusionerades verksamheten med finansrådgivningsföretaget Avantus och idag är Sven-Åke Lewin delägare i detta företag och aktiv som rådgivare vid företagsfusioner, uppköp och försäljningar. Ofta inom vårdsektorn och läkemedelsindustri men även mycket annat.

Mer: AV,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Åke Lewin, Vittra, Bure Equity, IT-gymnasiet,Framtidsgymnasiet, Fenestra, Rytmus, Didaktus, Academedia, Privatisering, Skolpolitik, Ekonomi,Samhälle, Politik

Hans Bergström är chefredaktören som propagerade för privatskolor samtidigt som han tjänade pengar på privatiseringen. Redaktören som blev en välfärdsoligark. Det var det i stort sett  ingen som visste när han skrev och bestämde i och över den stora morgontidningen, DN. När han försökte gynna sina egna (egentligen hans frus) ekonomiska intressen trodde folk att han bara skrev av ideologisk övertygelse. Sådant agerande kallas att föra folk bakom ljuset och är djup oärligt.

Hans Bergström har en bakgrund i Folkpartiets ungdomsförbund och blev lite mer känd för en bredare allmänhet när han blev chefredaktör för Dagens Nyheter (DN) år 1995. I tidningen förde han en hård skolpolitisk kampanj mot den socialdemokratiska skolpolitiken och för privatskolor. I den kampanjen lierade han sig med Jan Björklund som senare skulle bli Folkpartiets ledande skolpolitiker och utbildningsminister. Hans Bergström drev samma skolpolitik på ledarplats som Jan Björklund presenterade på debattplats och i andra utspel. Kort sammanfattat hävdade Bergström att den svenska kommunala skolan var i totalkris och det enda som var positivt var privatskolorna. Något som var ren lögn:

Bergströms kritik av den socialdemokratiska skolpolitiken fördes fram utan tillstymmelse till underlag eller någon forskning som stödde hans uppfattningar. Det berodde på att alla fakta visade på motsatsen. Det svenska skolsystemet, med dess brister, var ett av de bästa i världen vid denna tid.
Under Bergströms tid på DN vittnade flera skoldebattörer och skolforskare om att det var omöjligt att få in artiklar som bemötte Bergströms och Björklunds inlägg. Dagens Nyheter blev en ensidig megafon för Björklunds utbildningspolitik, hävdade kritikerna. En diskussion och en kritik som mynnade ut i en doktorsavhandling av Matilda Wiklund.
[…]
Att Dagens Nyheter och Folkpartiets ledning hade mycket goda kontakter under Hans Bergströms tid som chefredaktör har även framkommit på andra sätt. Inför valet 2002 hävdade Erik Fichtelius att Dagens Nyheter hade läckt en Temomätning till Folkpartiet inför den avslutande partiledardebatten i SVT. Men det förnekades av Dagens Nyheter.
[…]
I boken ”Kommunaliseringen av skolan, vem vann egentligen?”, utgiven på Ekerlids förlag i samarbete med Lärarnas Riksförbund, beskriver Hans Bergström hur han gick över till friskole- branschen. Han blev kontaktad av en kvinnlig friskoleägare som behövde hjälp av media för att driva sina frågor gentemot Skolverket. Friskolan gav eleverna betygsliknande skriftliga omdömen från och med årskurs sex. Eftersom det inte var tillåtet hade skolan fått Skolverket på sig. Och naturligtvis stödde Hans Berg- ström detta initiativ från en av friskolebranschens företrädare.
[…]
Kvinnan var Barbara Bergström och hon är numera gift med Hans Bergström. Barbara Bergström hade startat en fristående grundskola redan 1993 och eftersom det fungerade bra hade hon utökat verksamheten. Hans Bergström beskriver i boken Kommunaliseringen av skolan hur det gick till.

I nära samarbete med Folkpartiet och Jan Björklund utnyttjade Hans Bergstro?m konsekvent den mycket starka position som Dagens Nyheter har för att som opinionsbildare gynna privatskoleföretagen, ett av dem ägt av en kvinna han inledde ett förhållande med och sen gifte sig med. Trots att han själva blev en del av privatskolebranschen fortsatte han att propagera för privatskolor och mot gemensamt ägda skolor men till slut blev han tvungen att sluta som chefredaktör. Det var år 2003.

Idag är han bland annat ledare för Internationella engelska skolans Advisory Board medan frun är ordförande i styrelsen. Hans Bergström och Barbara Bergström har idag utvandrat till USA. Barbara och Hans Bergströms skolföretag, Internationella engelska skolan, utvecklades med rekordfart under 2000-talet. På 10 år växte företaget till 23 skolor (idag är antalet skolor 22 stycken) med drygt 15 000 elever runt hela Sverige. I dag är företaget en av de största privata skolkoncernerna i Sverige. Under 2012 tjänade Barbara Bergström 691 miljoner kronor när hon sålde större delen av sin skolkoncern till amerikanska riskkapitalister,

TA Associates som idag äger Internationella engelska skolan är ett US-amerikanskt riskkapitalbolag som grundades 1968 och har sitt huvudkontor i Boston. Bolaget rankades på plats 45 av de största riskkapitalbolagen i världen 2012 och uppgavs då ha över 18 miljarder dollar (120 miljarder kronor) i tillgångar. Investerare i bolagets fonder är andra finansiella institutioner, storföretag, pensionsfonder och andra sorters stiftelser.

Media: SVD1, 2, 3, 4, DN, SR, ArbB,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Privatiseringsoligarker, Barbara Bergström, Hans Bergström, Internationella engelska skolan, TA Resources, DN, Dagens Nyheter,Välfärdsoligarker, Jan Björklund, Folkpartiet, Skolpolitik, Ekonomi, Privatisering, Utbildning,Media, Samhälle, Politik

Coffeehouse by George (CHBG) är en svensk kafékedja. Det första kafét i kedjan öppnades i Galleria Passagen i Stockholm 1997 och idag har företaget 29 stycken fikaställen i Sverige. 17 av dessa finns i Stockholm. De andra orter där bolaget har kaféer är Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Helsingborg, Järfälla, Jönköping, Norrköping, Nyköping, Uppsala och Västerås. Företaget säljer bara KRAV-märkt kaffe.

CHBG är i huvudsak ett franschiseföretag, CHBG Invest & Trademark AB som ägs av George Challma och Aydi Bashe. I stort sett alla deras kaféer ägs av en lokalt förankrad kaféägare. Företaget i sig har därmed inte många anställda. CHBG Invest & Trademark AB omsatte 9 miljoner kronor år 2014 och hade bokförda tillgångar på 11,7 miljoner.

George Challma äger också flera fastighetsföretag och mindre finansbolag. Han driver dessutom Sushi Yama AB, en kedja med sushirestauranger i Sverige. Också det ett franchisebolag och utan anställda. Delägare i detta bolag är sannolikt också Sargon George som tillsammans med Ninos George driver fler av de restaurangföretag som driver lokala Sushi Yama-ställen. Moderbolaget i hans koncern är Gorge Holding AB (heter eventuellt Totoko AB). Detta företag har 70 anställda. Sannolikt driver de också några kaféer i CHBG-kedjan. George Challma och Sargon George har också bolaget Torosplan AB ihop. Detta företag ska öppna restaurang i en ny fastighet vid Torsplan i Hagastaden i Stockholm.

Bland de företag som driver CHBG-kaféer märks Coffeehouse by George Centralen AB i Stockholm som ägs av Adam Copito, och Barcaféet Nacka Forum med Suleyman Selmö som ägare. Sannolikt driver också Fornoromano Invest AB med dotterbolaget Fornoromano Holding AB en del CHBG-kaféer. Ägare av detta företag är Nancy Chamoun och sannolikt också George Challma.

George Challa har länge varit en stor sponsor av fotbollsklubben Syrianska FC. En klubb med välkända kopplingar till syrianska familjer verksamma i det så kallade Södertäljenätverket. Ett av Sveriges starkaste och mest ökänd kriminella nätverk. Om Challma fortfarande sponsrar klubben är oklart.

I många företag runt CHBG finns det inga anställda redovisade. Detta är naturligtvis märkligt och leder lätt tankarna till att allt inte står rätt till i kaffekedjans verksamhet. De må ha en miljömässigt bra profil och i det sammanhanget ta ansvar. Men hur är det egentligen med det sociala ansvarstagandet? Det verkar ärligt sagt lite si och så. Att vara franchisetagare på restaurangområdet är bra mycket otryggare än att vara anställd.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Adam Copito, Suleyman Selmö, Coffeehouse by George, CHBG, George Challma, Sargon George, Sushi Yama, Syrianska FC, Serviceföretag

Wayne’s Coffee är en svensk franchise-kaffebarkedja och var den första i sitt slag i Skandinavien. Den första kaffebaren öppnades på Kungsgatan i Stockholm i december 1994 och idag finns kedjan över hela Sverige och har etablerat sig i Norge, Finland, Estland, Cypern och även Saudiarabien. Wayne’s Coffee har över 90 kaféer i Sverige och serverar enbart KRAV-märkt och ekologiskt kaffe och dito mjölk. Total finns det 150 kaféer i hela världen som använder varumärket Wayne’s coffee.

Grundare av kedjan var sannolikt (i alla fall verkar de ha birdragit med pengar) Canada-svenskarna Wayne och Margareta Nystrom eller enligt andra uppgifter Lena Madison och Marika Lagerberg, som väl sannolikt är döttrar till Margareta Nystrom, tillsammans med nuvarande VD Anders Stål. Kedjan är i alla fall uppkallad efter Wayne Nystrom. Margareta Nystrom är född i Sverige men flyttade till Canada för 35 år sen medan Wayne Nystrom är svenskättling från Canada. Företaget ägs fortfarande av grundarfamiljen. Inspiration för starten av Wayne’s Coffee kom enligt vad Lena Madison sagt i en intervju i SVD från USA och Starbucks.

Paret Nystrom verkar också vara delägare i en vingård i Canada, Upper Bench, och äger också en egen vingård, Naramata Bench. Wayne Nystrom har tidigare främst arbetat inom skogsindustrin och är tidigare delägare i konsultbolaget NLK Consulting med inriktning på skogsindustri. Sen 2003 ägs NLK Consulting av finska Pöyry.

Styrelsen för Wayne och Margareta’s Coffee AB som företaget formellt heter består av de fem personer jag nämnt, Anders Stål, Lena Madison, Marika Lagerberg, Margareta Nystrom och Wayne Nystrom. Företaget omsatte 96 miljoner kronor år 2014 och hade 50 anställda. Bokförda tillgångar var 47,5 miljoner. Företaget planerar att expandera kraftigt genom att låt öppna fler caféer som använder varumärket runtomkring i Sverige.

I motsats till flera av konkurrenterna har Wayne’s Coffe hög svansföring när det gäller socialt ansvarstagande:

Han säger att han har hört talas om Fair Tax-märkningen och tror att den är en följd av kritiken mot Starbucks och de andra storföretagen.

– Det är något som vi behöver titta närmare på, säger Hörnell.

– Har ni själva fått råd om att använda skatteparadis? undrar jag.

– Nej, vi ägs fortfarande av grundarna och det finns inga planer på att flytta utomlands.

Om den saken – att de är ett företag som ägs och betalar skatt i det land de är verksamma i – uppfattas som ett värde intressant nog att marknadsföra, är Fair Tax-märkningens springande punkt.

Föregångaren Fairtrade visar att märkningar kan ha effekt. I början av april 2014 meddelade organisationen att försäljningen av Fairtrade-märkta varor ökade med 29 procent förra året. På tre år har försäljningen fördubblats. Enligt Fairtrade själva är en orsak till ökningen generellt ökat fokus på etiska frågor.

– Allt vårt kaffe och te är märkt med Rainforest Alliance, och jag vet att gästerna uppmärksammar det och tycker att det är bra, säger Mats Hörnell.

[…]

Jag frågar Mats Hörnell om han tror att Wayne’s Coffees kunder skulle bry sig om Fair Tax.

– Vi underskattar aldrig våra gäster, svarar han.

Ett företag som driver kafé på franchiseavtal med Wayne’s Coffee är Andave AB i Sundsvall med 12 anställda. Ägare är familjen Sandström.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wayne och Margareta’s Coffee AB, Wayne Nystrom, Wayne’s Coffee, Margareta Nystrom, Anders Stål, Lena Madison, Marika Lagerberg, Upper Bcneh, Naramata Bench, Vingård, Serviceföretag

Starbucks är en amerikansk kafékedja med 22 088 kaféer i 66 länder. Siffran inkluderar (april 2015) 10 stycken i Sverige, 14 i Norge, drygt 13 279 i USA, följt av 1 324 i Kanada, fler än tusen i Japan, 851 i Kina och 806 i Storbritannien. I USA är man sett till intäkter landets tredje största snabbmatskedja efter McDonalds och Subway.

Starbucks första svenska kafé öppnade den 18 februari 2010 på Terminal 5 på Arlanda flygplats utanför Stockholm. SSP driver, förutom tre Starbucks på Arlanda, flera verksamheter under olika varumärken på Stockholms Centralstation, också där en Starbucks. Den 24 januari 2012 öppnade Starbucks ett kafé på Göteborgs centralstation, och den 22 februari 2012 även på Malmö Centralstation. Den 17 december 2013 tillkom ett Starbucks i norra hallen på Stockholms centralstation. Starbucks första svenska kafé ute på gatan öppnade den 9 december 2014 på Stureplan i centrala Stockholm. Totalt driver SSP tolv stycken Starbucks i Sverige, de allra flesta på flygplatser och järnvägsstationer.

SSP är ett stort brittiskt företag med verksamhet på mer än 120 flygplatser och 270 järnvägsstationer. Totalt driver de mer än 2000 kaféer, affärer och restauranger. Antalet anställda är cirka 30 000. De är också franchisetagare för andra varumärken, som Ajisen Ramen, Millie’s Cookies, Burger King,  Camden Food Co., Caviar House & Prunier Seafood Bar, Marks & Spencer Simply Food, Upper Crust, WHSmith och YO! Sushi. Dessutom är de ägare av Caffè Ritazza. Ägare av SSP var i alla fall tidigare och sannolikt fortfarande familjen Wallenberg genom EQT. Bolaget såldes dock enligt dem själva år 2015. EQT:s representanter sitter dock kvar i styrelsen för SPP så nån from av kontroll över företaget verkar EQT och Wallenbergs fortfarande ha. Enligt brittisk sajter som listar ägande så innehar EQT fortfarande omkring 98% av aktierna i SSP.

Det första Starbuckskafét öppnades 1971 i Seattle. Företaget växte och marknadschefen Howard Schultz utvecklade det till en grossistverksamhet för kaffe och till restauranger och kaféer i Seattle. 1985 reste Schultz till Italien och blev inspirerad av espressobarerna. Han prövade konceptet hemma i Seattle och det fungerade bra. Efter detta växte företaget och öppnade fler butiker över hela USA och Kanada.

Från Starbucks start i Seattle, som en lokal kafferostare och återförsäljare med kaféverksamhet, har företaget expanderat med enorm hastighet. Under 1990-talet öppnade Starbucks i genomsnitt ett nytt kafé varje arbetsdag, en hastighet som fortsatte även in på 2000-talet. Det första kafét utanför USA etablerades i Kanada under mitten av 1990-talet.

Starbucks har på grund av sin enorma storlek och omsättning ofta varit ett mål för protester gällande bl.a. deras inställning till fair-trade, anställningsförhållandena, miljöpåverkan och försök att utestänga konkurrenter.

Norska Umoe Restaurants AS (60 anställda) med det svenska dotterbolaget Umoe Restaurant Group Coffee AB med 10 anställda äger de svenska och norska licenserna för Starbucks. Umoe-koncernen har fler dotterbolag i Sverige däribland Umoe Restaurants AB med 4 anställda. De enskilda kaféerna ägs av andra företag på franchisebasis, dvs de hyr varumärket av Umoe-koncernen.

Förutom de två bolag som kan kopplas till varumärket Starbucks har Umoe Restaurants AS ytterligare några svenska dotterbolag, King Food AB och American Bistro Sweden AB. King Food AB (franchisetagare för Burger King) har 220 anställda och American Bistro Sweden AB med 200 anställda.

Huvudägare i Umoe-koncernen är Jens Dag Ulltveit-Moe. Umoe-koncernen är ett konglomerat med en stor mängd olika företag.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om EQT, Wallenberg, Starbucks, SSP, Kaffe, Umoe Restaurants, Umoe Restaurant Group Coffee, King Food AB, American Bistro Sweden AB, Kafé, Samhälle, Ekonomi, Riskkapital

Öst-Götha Bank (även kallad Öst-Götha Privatbank) bildades 1837 i Linköping. En av grundarna var André Oscar Wallenberg från familjen Wallenberg. En annan var biskop Johan Jacob Hedrén som också blev bankens förste direktör. Bankens viktigaste uppgift var till en början att ge ut sedlar. Men 1904 blev sedelutgivningen riksbankens angelägenhet.

Östgöta Enskilda Bank blev snabbt de östgötska jordbrukarnas bank. Det allmänna ekonomiska uppsvinget på 1870-talet, Linköpings tillväxt och utbyggnaden av landets järnvägsnät ökade behovet av krediter och banken blev en av landets mer betydelsefulla provinsbanker och stod bakom en del av utlåningen till järnvägsbolaget MÖJ.

Bankens kontor i Linköping är känt för att ha blivit utsatt för ett av Sveriges största bankrån:

Natten till den 25 mars 1854 utsattes Östgöta Enskilda Bank för ett rån som räknas som ett av de största bankrånen i historien. I kontorsrummet finns C F Ridderstads berättelse om hur korpralen Nils Strid, smeden Lars Ekström och landsfiskalen Johan Isaksson stal 250 000 Riksdaler i påskrivna sedlar och 600 000 Riksdaler i icke påskrivna sedlar.

År 1846 ändrades namnet till Östgötha Enskilda Bank och 1856 till Östergötlands Enskilda Bank.

Under årens lopp köpte banken upp en rad andra banker, 1879 Vadstena Enskilda Bank, 1889 Stockholms Enskilda Banks kontor i Linköping, 1920 Bank AB Mellersta Sverige och 1921 Motala Enskilda Bank. Slutligen fusionerade man 1927 med Norrköpings Enskilda Bank som i sin tur köpt upp Enskilda Industribanken i Norrköping år 1868. Norrköpings Enskilda Bank bildades ursprungligen 1856. 1934 ombildades banken från solidariskt bankbolag till aktiebolag och fick då namnet Östergötlands Enskilda Bank AB.

1969 bestod styrelsen i banken av Gunnar Ericsson, Erik Rundquist, Lennart Torstensson, Erik Orrenius, Bror Carlsson, Nils-Magnus von Arbin, Rolf Nordéus och John Nylén. Gunnar Ericsson var huvudägare i Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier). Tillsammans med familjen Svenfelt (Cloetta) kan man säga att familjen Ericsson hade ägarkontroll i banken. Enligt Statliga koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) ägde Ericsson via Åtvidabergs Industrier 7% av aktierna i banken år 1963. 1972 ägde man fortfarande 7% och familjen Svenfelt ägde 8,2%. Ingen annan ägare hade mer än 3,4% (AB Custos).

Fram till år 1976, då banken också bytt namn till Östgötabanken, hade dock situationen ändrat sig rejält och AB Custos hade då skaffat sig kontroll över banken. Custos var intimt sammanknippat med Skandinaviska Banken som var huvudbank i en de stora ägargrupperna inom svenska näringsliv mellan 1920-talet och 1960-talet. 1972 hade dock Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken gått samman och den nya banken kontrollerades av familjen Wallenberg. AB Custos blev en egen ägargrupp tillsammans med systerbolaget Säfveån och 1977 kontrollerade man 15% av aktierna och rösterna i Östgötabanken. Familjen Ericsson och Facit AB hade kommit i ekonomiskt trångmål på 1970-talet och varit tvungna att sälja sitt aktieinnehav i banken. Även familjen Svenfelt hade avyttrat större delen av sin aktier. Som nya ägare i den mindre skalan märktes dock en byggmästarfamilj från Norrköping, Lundberg.

Tio år senare var Lundbergs den dominerande ägaren i Östgötabanken med mer än 50% av aktierna och rösterna i företaget. Även i Skaraborgsbanken hade familjen Lundberg skaffat sig ett avgörande inflytande med nästan 50% av aktierna och rösterna via Östgöta Holding AB. Östgötabanken förblev i Lundbergs kontroll fram till 1997 då den såldes till Den Danske Bank. Under början av 1990-talet drabbades banken hårt av finanskrisen och Lundbergföretagen fick ta stor ansvar för bankens överlevnda vilket kostade på. Kapitaltillskotten i banken finansierades delvis genom försäljning av andra aktieinnehav som försäljningen av Alfa-Laval till Tetra Pak och försäljning av alla aktier Lundbergs ägde i utvecklingsbolaget Incentive.

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bankväsende, Öst-Götha Bank, Östgöta Enskilda Bank, Östergötlands Enskilda Bank, Norrköpings Enskilda Bank,Östergötland, Cloetta, Facit, Åtvidabergs Industrier, Ericsson, Svenfelt, Lundberg,Östgötabanken, Den danske bank, Ekonomi, Historia, Linköping, Norrköping,Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Initiativet till att bilda Hexagon kom från 5 av de små regionala bankerna, Östergötlands Enskilda Bank, Wermlands Enskilda Bank, Uplandsbanken, Skaraborgs Enskilda Bankoch Smålands Bank. Bolaget bildades 1965 och personer med intressen i och kontakter med de aktuella bankerna tecknade huvuddelen av aktierna. Smålands Bank var dominerad av familjen Wallenberg och Incentive AB hade från början 16% av det totala röstetalet. Tillsammans med de fem bankernas intressegrupper kontrollerade man 81% av rösterna och ett konsortialavtal skrevs. Men uppenbart hade familjen Wallenberg en del inflytande över Hexagon i början.

Heaxgon köpte bolag i ett tempo som var klart försiktigare än den uppköpstakt som Promotion och Incentive hade:

Hexagon bedrev en betydligt försiktigare förvärvspolitik än Incentive och Promotion under sina första verksamhetsår. Dessutom fortsatte förvärven att ske i en jämnare takt sett över hela perioden. De först förvärvade företagen var framför allt verksamma inom verkstadsindustrin och dessa industriföretag kompletterades också i Hexagons fall med ett stadigt vinstgivande handelsföretag – AB Gust Carlsson. Inledningsvis fanns också målsättningen att förvärven främst skulle avse företag med högteknologisk inriktning. Denna målsättning övergavs dock relativt omgående då utbudet av sådana företag visade sig vara mycket litet.

1972 hade Incentive i stort sett kvar alla sin aktier och kontrollerade 15,6% av rösterna i bolaget. Flera av intressegrupperna som var knutna till de bankerna hade dock minskat sina andelar i bolaget i jämförelse med hur mycket de ursprungligen ägde. 4 år senare så hade Incentive ökat sitt ägande i Hexagon AB och intressegrupperna upplösts. Stora ägare med röststarka aktier var nu olika stiftelser och fonder, som Uplandsbankens pensionsstiftelse, Westman-Wernerska Fonden, Nermansföretagens Pensionsstiftelse samt familjerna Nerman, Hemmingson och Torstenson.

Bland de bolag som Hexagon kontrollerade år 1983 märks Swegon AB (idag ägt av Latour), AB Perma System, Viskafors Gummifabriks AB (tidigare Firestone, nerlagtsen länge och detta efter en tid i Trelleborgs ägo), Sunnex AB, Cerbogruppen AB och Skaga AB (köpt 1966, idag ägt av Lammhults Design) Samma år hade företaget 3 500 anställda. 1986 var Säfveåns AB (ägt av Catena AB, Volvokontrollerat) och AB Custos (vid tillfället kontrollerat av Skanska och Volvo) största ägare i bolaget men från 1987 blev företaget föremål för en ägarstrid som varade i flera år:

Slutet på Hexagons (första) era som utvecklingsbolag inleddes 1987 när en ny storägare trädde in i Hexagon i form av Axel Johnson & Co AB. Företagets aktieinnehav i slutet av 1987 uppgick till drygt 22 procent. Våren 1989 lade Axel Johnson & Co ett bud på samtliga aktier i Hexagon. Detta bud följdes dock av flera andra, bland annat från Hans Thulins bolag Consolidator. Budgivningen pågick under ett drygt halvår. Eftersom företag som är föremål för bud inte får ändra struktur kunde inte Hexagon under denna tid genomföra vare sig förvärv eller avyttringar. Kampen om Hexagon slutade med att en ännu bud lades, denna gång från Munksjö AB, vilket omgående accepterades av flertalet av aktieägarna och vid årsskiftet hade Munksjö drygt 90 procent av aktierna och begärde tvångsinlösen av resterande utestående aktier. Hexagon AB försvann därmed från börsen och som utvecklingsbolag.

1992 skapades nya Hexagon AB och en majoritetspost i det börsnoterade företag Eken Industri & Handel köptes. Året efter bytte Eken namn till Hexagon AB och det är detta bolag som idag bär namnet. 1998 köpte Melker Schörling en kontrollerande aktiepost i företaget och idag kontrollerar Schörling 49,8% av rösterna i bolaget. Hexagon återupptog i princip samma verksamhet som tidigare och köpte under 2000-talet upp en mängd olika bolag. Man sålde dock först en del äldre intressen:

2001
Gustaf Fagerberg AB, Tecla, Johnson Metal Bearing Components samt affärsområdet Hexagon Wireless avyttras. Rörelsen avseende det amerikanska börsnoterade mätteknikbolaget Brown & Sharpe Inc, mjukvarubolaget Wilcox, Cubic Tavleproduktion samt HTR Hydrauliikka Oy förvärvas.

2002
Mätteknikbolaget C E Johansson, gummiblandarbolaget GFD Technology Gmbh, mätteknikbolaget Quality Ltda samt mjukvarubolaget Mirai Srl förvärvas.

2003
Boliden och Hexagon bildar ett gemensamt ägt bolag bestående av sina respektive mässingsbolag Nordic Brass AB och Boliden Gusum AB. Hexagon ökar sin ägarandel till 90 procent i Qingdao Brown & Sharpe Quinshao Technology Co Ltd samt Qingdao Brown & Sharpe Trading Co Ltd.

2004
Metodsvets i Kungälv AB samt Tjust Mekaniska Verkstads AB avyttras. Aktierna i börsnoterade VBG AB delades ut till Hexagons aktieägare. Mätteknikverksamheten Korea ErFa Systems Eng. Co, mätteknikverksamheten Sheffield Automation LLC, polymerkoncernen Thona Group samt mätteknikbolagen Romer S.A och Romer Inc. förvärvas.

2005
Affärsområdet Hexagon Automation och verktygsbolaget SwePart Verktyg AB avyttras. Hjuldivisionen inom Trostel SEG, Inc. samt mätteknikbolaget Leica Geosystems förvärvas.

2006
En industrifastighet i Västerås, en verksamhetsgren i Tidamek AB samt aktieinnehavet i Tradimus AB avyttras. Scanlaser AB, Scanlaser AS, tillgångar i thailändska Thaimach Sales & Service Co., Ltd. samt Mikrofyn A/S förvärvas.

2007
Johnson Metall AB, Eurosteel AB och Tidamek AB avyttras. Inom Hexagon Measurement Technologies förvärvas mjukvarubolaget Svensk ByggnadsGeodesi AB (SBG), franska D&P Systems, Topolaser och Gamfi, amerikanska Allen Precision Equipment, Acquis och Jigsaw Technologies, australiensiska Earth Resource Mapping (ER Mapper), turkiska Transmetal, mjukvarubolaget IONIC, kinesiska JMTC, tyska Gesswein, israeliska CogniTens Ltd, kanadensiska NovAtel Inc, indiska Elcome Technologies, R&A Rost Vertriebs och R&A Rost Produktions i Österrike, Geopro i Ungern samt Junglas i Tyskland. Inom Hexagon Polymers förvärvas amerikanska gummiblandningsbolaget Gold Key Processing Ltd.

2008
Hexagon Polymers delas ut till Hexagons aktieägare och noteras som ett seperat bolag Hexpol AB på OMX Nordiska Börs Stockholm.
De amerikanska bolagen Surveyors Service Company, Haselbach Surveying Instruments, det spanska Santiago & Cintra Ibérica S.A, det amerikanska Advanced Metrology Solutions, det svenska mjukvarubolaget Viewserve , det tyska mjukvarubolaget MTWZ, den tyska sensortillverkaren inom verktygsmaskinsområdet m&h Group, den kinesiska tillverkaren av precisionsmätinstrument Serein Metrology samt den australiensiska tillverkaren av maskinstyrning Rinex Technology förvärvas.

2009
Det franska mjukvarubolaget Technodigit förvärvas.

Hexagon hade år 2010 7 500 anställda.

Läs mer: Newsdesk,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Hexagon, 1983
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hexagon AB, Melker Schörling, AB Gust Carlsson, Incentive AB, Firestone, Viskafors Gummifabriks AB, Sunnex AB, Swegon AB, Hans Thulin, Munksjö, Consolidator, Axel Johnson & Co, Eken Industri & Handel, CE Johansson, Johnson Metall, Gustaf Fagerberg AB, Scanlaser, Tidamek, Eurosteel, Ekonomi, Historia

Ernström & Co AB bildades 1918 med Ivar Ernström som huvudägare. 1919 kom Albert Hobohm till Sverige och 1922 blev han anställd i Ernström & Co. Tillsammans byggde de två upp Ernströmgruppen till ett större grossistföretag inom byggsektorn. Albert Hobohm blev också delägare i företaget och också huvudägare så småningom. 1950 tog Albert Hobohms son Gerhard Hobohm över sin fars plats i företaget.

1972 ägde familjen Hobohm 63 % av Ernström & Co AB och familjen Ernström ägde 37%. Gerhard Hobohm ägde själv 49,5%, men redan 4 år senare ägde Gerhard Hobohm tillsammans med barnen Agneta Hielte, Susanne Hobohm och Christian Hobohm hela företaget, vars moderbolag nu hette Ernström-Gruppen AB.  Ernström & Co AB var då ett dotterbolag i vilket Ernström-Gruppen AB ägde 62,6% och familjen Hobohm resterande aktier direkt.

Gerhard Hobohm donerade en del medel till Ulla och Gerhard Hobohms Stiftelse som delar ut pengar till hjälporganisationer i Göteborg med lokal förankring och till Gerhard Hobohms minnesfond som ger stipendier till byggingenjörsstudenter.

I styrelsen för företaget, där moderbolaget idag heter Ernström & Co AB igen,  sitter idag Fabian Hielte, Staffan Ingeborn, Susanne Hobohm, Per-Olof Josefsson och Anders Nyrén. Styrelsen i dotterbolaget Ernströmgruppen ser annorlunda ut. Koncernen har 320 anställda. I koncernen ingår bolag som Armaturjonsson och Kakeldax. Företaget äger vid sidan av grossiströrelsen också en hel del fastigheter i Göteborg via olika dotterbolag.

Ernström & Co är också huvudägare i fastighetsföretaget Platzer med 14,2% av kapitalet men 39,9 % av rösterna. Familjen Hielte/Hobohm kontrollerar direkt eller via privata bolag ytterligare 27,4% av kapitalet och 7,7% av rösterna. Näst största privata ägargrupp i Platzer är familjen Paulsson som äger byggbolaget Peab och många andra bolag i fastighets- och byggsektorn. Familjen Paulsson kontrollerar via bolag (AnJa Invest AB) 20,1% av kapitalet och 23,6 % av rösterna. Styrelsen i Platzers moderbolag, Platzer Fastigheter Holding AB, utgörs av Fabian Hielte, Lena Apler, Gustaf Hermelin, Carl Arne Ingemar Larsson och Eva Persson. Platzer har cirka 40 anställda.

Även i Nederman-koncernen (Nederman Holding AB) är familjen Hielte/Hobohm stora ägare. Via Ernströms & Co äger de 10,3% av aktier och kapital. De kan under senare tid ha förändrat detta ägande, dvs vem som äger och/eller köpt på sig fler aktier. I detta fall har även familjen Douglas via Investment AB Latour ett större aktieägande, hela 29,98% av aktier och röster. Fabian Hielte representerar familjen i styrelsen för Nedermans. Nedermans är ett företag med 1 600 anställda som sysslar med miljöteknik, dvs en grossist för olika produkter inom områden som numer kallas för miljöteknik, dvs luftrening, ventilation, industristädning, sanering osv.

Familjen Hielte/Hobohm tycks också vara delägare i ett antal skidanläggningar genom Branäs-Gruppen AB då Fabian Hielte sitter i flera av den koncernens bolagsstyrelser. Branäs-Gruppen har 140 anställda. Vidare äger familjen AlbMin AB och C Hobohm Konsult AB. I styrelsen för nybildade AlbMin AB sitter Fabian Hieltes morbror Christian Hobohm och dennes barn samt Fabian Hielte och Staffan Ingeborn. Christian Hobohm sitter dessutom i styrelsen för några andra småföretag som familjemedlemmar äger helt eller delvis. Ett annat nybildat familjeföretag är Hobohm Brothers Equity AB med Staffan Ingeborn, Fabian Hielte och att par andra släktingar i styrelsen, Johannes Hobohm och Maximilan Hobohm. Släktingar som också äger Hobohm Brothers Film AB. I övrigt sitter Fabian Hielte i ett stort antal företagsstyrelser, i huvudsak koncernbolag, men även andra.

Flera medlemmar i familjerna Hobohm och Hielte tillhör de rikaste i Göteborg och har så gjort under lång tid. Fabian Hielte är gift med Harriet Cobbold, dotter till Marika Cobbold Hjörne, delägare i mediekoncernen Stampen och syster till Peter Hjörne. Susanne Hobohm var för sin del mångårig medarbetare i Bonniers tidningar och tidigare chefredaktör på GT.

Fabian Hielte sitter också i styrelsen för Wanås Konst. Bland annat tillsammans med Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg.

Ursprungligen skrivet på Svensson-bloggen 2014

Intressant?
Mer: DPS, Resumé, Tre Vänner, Café, Filmiväst,
Läs även andra bloggares åsikter om Albert Hobohm, Gerhard Hobohm, Christian Hobohm, Agneta Hielte, Fabian Hielte, Hobohm, Hielte, Susanne Hobohm, Nderman Holding AB, Branäs-Gruppen AB, Ernström & Co AB, Enrströmgruppen AB, Platzer Fastighet Holding AB, Platzer, Staffan Ingeborn, Ekonomi, Göteborg, Historia, Samhälle

AB Färdig Betong grundades år 1934 av Martin Thomas. Den första fabriken för fabriksbetong uppfördes i Karlstad 1954. Idag är Färdig Betong en av Sveriges största leverantörer av fabriksbetong. Företaget har 34 aktiva fabriker för fabriksbetong och 2 plattbärlagsfabriker. Antalet anställda är cirka 300 personer. Bolaget ingår i den internationella koncernen Thomas Concrete Group som har ungefär 1 000 anställda.

Martin Thomas var en av grundarna av Svenska Fabriksbetongföreningen och var styrelseordförande 1975-1987. Han var även aktiv i bildandet av den europeiska fabriksbetongorganisationen ERMCO och under ett tiotal år dess vice ordförande.

Jan Thomas, son till Martin Thomas, var VD i Thomas Concrete Group från år 1987 till 2012. VD idag är Hans Karlander. I styrelsen sitter Jan Thomas, Finn Johnsson, Paul A Rabi, M Johan Widerberg och Charlotte Ljunggren. Familjen Thomas är rejält medieskygga och undviker intervjuer:

En av dem är Jan Thomas, 58, ägare till Thomas Concrete Group, i Sverige mer känt under företagsnamnet Färdig Betong.

– Det var en intervju med min far på nittiotalet. Det kan räcka, säger Jan Thomas per telefon från USA där företaget har en stor verksamhet.

Förutom verksamheten i Sverige är företaget verksamt i USA, Norge, Polen och Tyskland.

Mer: Sydsvenskan, GP, Betong1, 2, 3, VA,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Martin Thomas, AB Färdig Betong, Thomas Concrete Group, Jan Thomas, Hans Karlander, Finn Johnsson, Paul A Rabi, M Johan Widerberg, Charlotte Ljunggren, Ekonomi, Historia, Göteborg, Samhälle