Quantcast
Channel: Svenssons Nyheter – De 15 familjerna
Viewing all 390 articles
Browse latest View live

Svenska Orient Linjen

$
0
0
Inlägget är del 3 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

När jag var liten så arbetade min far många år på en båt som tillhörde AB Svenska Orient Linjen. Då en del av Broströmskoncernen. 1984 köptes detta företag eller dess verksamhet av Rederi AB Transatlantic. 1986 bildades ett nytt bolag med namnet Svenska Orient Linjen AB och 1993 köptes företaget av Bylock & Nordsjöfrakt för att 1997 börsnoteras. 2003 avregistrerades detta företag från börsen efter att Imperial Shipping Ltd och Navalmar Lda (Enrico Bogazzi) köpt upp bolaget. 2006 blev Imperial Shipping ensam ägare av Svenska Orient Linjen (SOL).

Den båt pappa arbetade på hette Timmerland. SOL har än idag en båt med det namnet, numera dock den engelska motsvarigheten, Timberland. Ett rejält mycket fulare fartyg än det min far arbetade på. Den gamla Timmerland byggdes 1956 och skrotade 1982 i Pakistan.

Timberland

M/S Timberland

Timmerland

M/S Timmerland

Imperial Shipping Ltd är ett företag som i sin tur har två ägare, Scanmer AB som ägs av Michael Kjellberg och Sequana Maritime Ltd som ägs av Laurence Neil Coleman och Mark Ronald Coleman. Som vanligt i sjöfartssammanhang finns det en mängd bolag med olika ägarförhållanden och olika funktion. Registrerade i en lång rad länder där företag i skatteparadis är vanligt förekommande. Hur många sysselsatta det finns i företagsgruppen blir därmed en omöjligt uppgift att utreda. Men det är fler än det 40-tal anställda som SOL har.

SOL-koncernen själv har dotterbolag i bekvämlighetsflaggländer som Färöarna och Marshallöarna samt skatteparadis som Bahamas. Scanmer AB tycks för sin del ha ett dotterbolagi skatteparadiset Bermuda. Dessutom finns flera delägda bolag som Vinga Ship Management AB, ägt ihop med Swedia Shipping, och SOL Ahlmark Lines AB, ägt ihop med Ahlmarkskoncernen, SOL Continent Line AB som ägs ihop med Caiano-koncernen (familjen Eidesvik) med flera.

Mer: Transportnet, Västra Nyland, VF,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Transatlantic

$
0
0
Inlägget är del 4 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

Rederi AB  Transatlantic var ett av de klassiska rederierna i Göteborg. Grundat av Wilhelm R. Lundgren och senare ägt av redarfamiljen Carlsson. 1984 övertog Transatlantic hela Broströms linjenät inklusive dess linjefartyg. Ett nytt bolag för de två sammanslagna rederierna bildades som fick namnet Transocean.

Från slutet av 70- talet fram över 80-talet hade Transatlantics en ansträngd ekonomi vilket ledde till utförsäljning av fartyg och en ständigt pågående omstrukturering. Under 1986 såldes  i stort sett hela fartygsflottan ut till olika kommanditbolag där olika börsnoterade företag köpte  andelar i ett fartyg. Fartygen togs sedan tillbaka på långtidscharter av Transatlantic.

1988 övertog Bilspedition aktiemajoriteten i Transatlantic. Bilspedition hade under en tid köpt upp flera svenska rederier och hade för avsikt att bilda ett stort logistikföretag där alla typer av godstransporter skulle  ingå.  Ett år senare köpte Transatlantic ut de övriga ägarna ur Atlantic Container Line (ACL) och blev ensamägare. I den sjöfartskoncern som Bilspedition försökte bygga och där Transatlantic var tänkt som moderbolag ingick bl.a. Gorthon Lines, Cool Carriers, SCA:s tidigare rederiverksamhet (namnändrat till Transforest Lines AB) utöver Transatlantic och ACL. Bilspedition orkade aldrig fullfölja dessa planer. 1992 började de att avveckla sin sjöfartsverksamhet, all Transatlantics personal både till sjöss och iland sades upp. 1994 sattes den definitiva punkten för Transatlantic då det sista fartyget såldes.

 

Idag finns åter ett företag med namnet Transatlantic. Det är dock inte det ursprungliga företaget utan var från början skärhamnsföretaget Nordsjöfrakt AB, grundat 1972 i Skärhamn. 1989 bildades Bylock & Nordsjöfrakt (B&N) genom en sammanslagning av Nordsjröfrakt och Bylock Group följt av börsnotering år 1991. 1990 köptes Gorthon Lines från Bilspedition och därefter köptes en rad företag inklusive Svenska Orient Linjen från Bilspedition, under en rad av år. 1997 såldes Svenska Orient Linjen genom börsnotering och Gorthon Lines börsnoterades. Åren som följde var det en rad olika fusioner och uppköp och 200+5 fusionerades B & N med Gorthon Lines. Det sammanslagna företaget bytte namn till Rederi AB Transatlantic. Folke Patriksson var huvudägare vid denna tid.  2010 blev norska Kistefos AS, ägt av Christen Sveaas, största ägare i Transatlantic.

Kistefos AS, via dotterbolaget Viking Invest AS, är fortfarande största ägare med 62,9% av aktiekapitalet och 52,8% av rösterna. Näst största ägare är Folke Patriksson via Enneff-koncernen. Patriksson kontrollerar 3,6 % av kapitalet och 15,2 % av rösterna. Trasnatlantic har idag mer än 800 anställda och verksamhet inom roro- och containertrafik samt supplyverksamhet för oljeplattformar. Kistefos är för sin del ett investment- och riskkapitalföretag med en rad olika investeringar i småföretag, fastigheter och fonder. Inom rederiverksamhet äger Kistefos också 60 % av aktierna i Western Bulk ASA, ett befraktningsföretag och rederi med delägande i fartyg. Bemanning av företagen sköts av andra bolag.

Styrelsen i Transatlantic består av Christen Sveaas, Folke Patriksson, Håkan Larsson, Henning E. Jensen, Christer Lindgren och Magnus Sonnorp. Christen Sveaas är också styrelseledamot i bland annat Kistefos AS, Western Bulk ASA, Stolt-Nielsen AS, Orkla ASA och SkipsKredittforeningen AS medan Folke Patriksson är styrelseordförande i Sjöräddningssällskapet och Företagsforum på Tjörn samt styrelseledamot i Swede Ship Marine AB som han också är delägare i. Håkan Larsson är styrelseproffs med en lång rad uppdrag i rederinäring och i västsvenska företag.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014. Transatlantic är numera avvecklat.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Dafgård

$
0
0
Inlägget är del 5 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

Livsmedelsföretag vid namn Gunnar Dafgård AB som grundades 1937 av Gunnar Dafgård. Då sysslade han med försäljning av kött och charkuterivaror, bland annat på torget i Lidköping. Under andra världskriget handlade han istället med frukt och bär då det var brist på kött. 1944 byggdes en liten fabrik, 1953 påbörjades utvecklingen med djupfryst mat hos Dafgård och Findus och 1957 började företaget exportera till utlandet. En stadig expansion startade. Även Nancy Dafgård, Gunnar Dafgårds fru var verksam i företaget.

I slutet av 1970-talet hade företaget 300 anställda i Källby vid färdigmatsfabriken. 1996 tillträdde Gunnar Dafgårds son Thomas Dafgård som VD. Gunnar Dafgård dog 2003 och Nancy Dafgård dog 2011. Gunnar Dafgård var också delägare i delägare i AB Jordgubbar Finnerödja och ägare av Swedish Food Co AS i Helsingör. Sistnämnda föetag är idag ett dotterbolag till Gunnar Dafgård AB.

Idag ägs företaget fortfarande av familjen och har närmare 1 000 anställda. I styrelsen för familjeföretaget sitter syskonen Ulf Dafgård, Thomas Dafgård, Ulf Dafgårds fru Boel Dafgård och Thomas Dafgårds fru Kersti Helena Dafgård som representanter för familjen. De två sistnämnda är suppleanter. I övrigt finns det arbetstagarrepresentanter i styrelsen. Som extern vice VD verkar ytterligare en familjemedlem, Magnus Dafgård som är son till Thomas Dafgård. Thomas Dafgård är också VD i Dafgård Gård AB, verksam i Dafgård Gård KB och Easy Peasy Food AB medan Magnus Dafgård är styrelsemedlem i KCF Service AB.

Andra källor: Margaret von Platen, De framgångsrika familjerna, 1995

Läs mer: SVD, SR, GT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Steen – F.O. Peterson & Söner

$
0
0
Inlägget är del 6 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

Göteborg äldsta fortfarande existerande byggföretag är F.O. Peterson & Söner. Det grundades redan 1870 av byggmästaren F.O. Peterson som tog uppkonkurrensen med de tyska och tyskättade byggmästare, exempelvis  Philip Jacob Rapp, August Krüger och Joachim Dähn som då dominerade byggandet i Göteborg. Det var dessa företag som i stort sett byggde allt i nuvarande Vasastaden,  Lorensberg, Heden och nedre Johanneberg. 1913, det år då företaget tycks ha blivit aktiebolag, var bolaget F.O. Peterson & Söner tillsammans med A. Krüger & Son och August Almqvist de största byggmästarna/byggföretagen i Göteborg.

Ägare till F.O. Peterson & Söner år 1913 var F.O. Peterson och hans söner R. Steen och Sven (O.) Steen. 1947 var Jan Steen (1914-2003) och hans far Sven Steen (1877-1952) engagerade i bolaget. Familjen Steen är än idag ägare av företaget och i styrelsen sitter idag Jonas Steen(1962-), Sven Steen (1947-) och Sofie Steen Mattsson. Jonas Steen och Sven Steen den yngre är söner till Jan Steen. Jonas Steen har även en del andra uppdrag, exempelvis i en del stiftelseroch föreningar. En av dem är Stadsmissionen.

Moderbolag i koncernen är FO Arkitektkontor AB som väl är fortsättningen på det arkitektkontor som den äldre Sven Steen innehade. Företaget har idag cirka 180 anställda är följaktligen ett ganska litet bolag.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nilson Group

$
0
0
Inlägget är del 7 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

1955 startade Rolf Nilsson ett litet företag med skoförsäljning i Åskloster strax norr om Varberg. Företaget hette Firma Skodon, men är mest som Klostertoffeln efter de träskor de sålde. 1959 började han köpa in skor i Italien för försäljning i Sverige. Med tiden växte firman ochidag är det Skandinaviens ledande skoförsäljningsföretag. I kedjan ingår sådan varumärken, butiker och företag som DinSko, Nilson Shoes, Skopunkten, Jerns och Radical Sports och franchisebaserade Ecco Stores. Företaget har 1 400 anställda, 300 butiker och omsätter cirka 3 miljarder SEK på ett år.

I Sverige har familjen Nilsson en dominerande ställning i skobranschen och tillsammans äger Rolf Nilssons tre barn Nilson Group och Vagabond som står för cirka 30 procent av den totala omsättningen inom skohandeln i Sverige.

Rolf Nilsson kallas ofta Skokungen men är idag pensionär och deltar inte i skötseln av företaget:

Hans två söner tog över i ledningen, tillsammans med Ingemar Charleson som arbetat nära Rolf i nästan 40 år. Det här spelade dock ingen roll när Rolf drog sig tillbaka, det hade han gjort oavsett om de velat följa i hans fotspår eller ej.

–?Jag är inte alls nostalgisk på det viset. Skulle jag behövt sälja så hade jag gjort det, menar han.

Företaget drivs fortfarande som ett familjeföretag, och just företagskulturen är något Rolf framhåller som en stor anledning till att det gått så bra:

–?Det är viktigt att låta folk utvecklas och att ta till vara på de goda sidorna hos alla. Alla har haft stor frihet att agera på företaget och det har alltid varit en bra atmosfär. Man ska kunna känna tillfredsställelse på jobbet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Nilsson och i styrelsen för koncernens moderbolag N3 Group AB sitter Rolf Nilsson söner Mats Nilsson och Magnus Nilsson och dottern Anita Åkesson. Det fjärde barnet, en dotter, är inte delägare i familjens skoföretag.

Vagabond Skor Varberg AB med 450 anställda är det andra skoföretaget familjen Nilsson äger, också det med huvudkontor i Varberg. Dessutom med en lång rad dotterbolag i många europeiska länder. Utöver det äger familjen också finansbolaget AMM Holding AB som bl.a. äger fastigheter och börsaktier. Totalt finns det alltså ungefär 1 800 anställda i familjen Nilssons företag.

Flera tidigare anställda hos Rolf Nilsson har startat egna skoföretag och ett av de företage har växt till att bli den viktigaste konkurrenten för Nilson Group i Sverige. Det handlar om Scorett Footwear AB som ägs av Peter Blomquist:

– Han hjälpte mig att starta egen firma. Konkurrent kan man ju inte säga att jag var, jag hade en liten skoaffär då, men det var på det sättet jag började och för det är jag honom evigt tacksam, säger Peter Blomquist.

På 1980-talet var en av dem som var med och grundade Scorett, som genom åren vuxit sig starkt och i dag är den nästa största aktören i den svenska skobranschen med en omsättning på cirka 800 miljoner kronor.

[…]

Peter Blomquist har varit med på hela resan med Scorett. I början av 2000-talet var kedjan illa ute och hade en blygsam omsättning. Peter Blomquist köpte då loss varumärket och började om med bara sex butiker. I dag är det cirka 95 butiker under Scoretts flagg, som tillsammans omsatte drygt 800 miljoner kronor 2011. Vad han kan komma ihåg har han inte känt av någon fientlighet från Nilson Group och själv ser han det mer som en fördel att det i Varberg samlas massor av skokompetens.

Scorett har lite över 300 anställda, 80 Scorettbutiker och 5 outlets över hela Sverige.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bengtsson – Siba

$
0
0
Inlägget är del 8 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

År 1951 startade Folke Bengtsson en liten butik på Herkulesgatan 7 på Hisingen i Göteborg där han sålde radioapparater och kristallkronor. Bengt Bengtsson tog över verksamheten 1961 och utvecklade Siba till en radio- och TV-kedja. Företaget expanderade med flera butiker i Göteborg. 1974 öppnade SIBA Sveriges första varuhus för radio och TV på Backaplan i Göteborg. Hösten 1997 förvärvades kedjan Tandy´s ComputerCity, med butiker i Sverige och Danmark. Idag har företaget ocksåverksamhet i Norge.

I slutet av 1990-talet inledde Siba en expansion med butiker i bland annat Stockholm, Norge och andra delar av landet. Idag är Siba ett av Nordens ledande detaljhandelsföretag inom hemelektronik. I koncernen ingår en mängd elektronikvaruhus i Sverige, Norge och Danmark samt avdelningar för företagsförsäljning i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Huvudkontoret ligger i Göteborg. Totalt har företaget ungefär 600 anställda. Styrelsen i Siba Holding AB såväl som i Waldir AB består uteslutande av familjemedlemmar. De har alla skyddad identitet efter att Fabian Bengtsson (son till Bengt Bengtsson) kidnappats år 2009.

Waldir AB som bland annat äger elektronikvaruhuset NetOnNet har totalt ungefär 450 anställda. Bolaget är familjen Bengtsson finansbolag och var tidigare också huvudägare i Siba. NetOnNetköptes år 2011.

En stor del av Sibas inkomster har under en lång period kommit från finansbolaget Resursgruppen som de tidigare drev tillsammans med OnOff. Idag är riskkapitalbolaget Nordic Capital (via moderbolaget Cidron Fi Sarl i Luxemburg) huvudägare i Resursgruppen (Resurs Holding AB) med familjen Bengtsson som delägare med 45% via holdingbolaget Waldir AB. Resursgruppens verksamhet omfattar bland annat konsumentkrediter i Resurs Bank, försäkringar i Solid Försäkring AB och inkassoverksamhet i Reda Inkasso AB. Resursgruppen har cirka 460 anställda.

I familjen Bengtssons företag finns alltså totalt ungefär 1 500 anställda om också Resursgruppen räknas.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Jarlsson – Kinnarps

$
0
0
Inlägget är del 9 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

Kinnarps grundades 1942 av Jarl Andersson och Evy Andersson som köpte en äldre snickerifabrik. 1944 fick företaget en stabil och långsiktig order på jalusiskåp till Krigsmaterielverket. Snart blev företaget enda leverantör till hela staten. 1951 förlorade Kinnarps staten som kund. Tiilverkningen för staten mostvarade då 60% av företagets omsättning. man ändrade inriktning och började serietillverka kontorsmöbler. 1961 onvandlades företaget till aktiebolag med Jarl Andersson som ägare. 1973 övertog sönerna Henry Jarlsson, Assar Jarlsson och Ola Jarlsson företaget.

Henry Jarlsson började i företaget 1963 och blev så småningom VD. Något han är i koncernens moderbolag även idag. I själva möbelbolaget Kinnarps AB är Per-Arne Andersson VD. Företaget utvecklades under hans ledning från ett hantverksföretag till ett industriföretag. Olika familjemedlemmar äger nästan alla aktier i företaget. De anställda äger dock aktier motsvarande 3% av aktiekapitalet och 1% av rösterna (1995 i alla fall). Moderbolag i Kinnarpskoncernen är Kinnarps Holding AB. Totalt har koncernen 2 500 anställda (2012) och dotterbolag i ett 40-tal länder. Idag har företaget också ett bredare produktsortiment och tillverkar inte bara kontorsmöbler.

I styrelsen för företaget sitter idag även bröderna Assar Jarlsson och Ola Jarlsson samt flera andra släktingar.

Andra källor: Margaret von Platen, De framgångsrika familjerna, 1995

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Lundström – Cherry och Provobis

$
0
0
Inlägget är del 10 av 10 i serien Västsvenska finansfamiljer

AB Restaurang Rouletter bildas av Bill Lindwall och Rolf Lundström år 1963. Verksamheten bedrevs främst i södra och mellersta Sverige.1968 slogs företaget ihop med AB Roulett Konsult & Spelautomater som bildats av Per Hamberg och Lars Kling.

1972 fick företaget namnet Cherry. Det företag som då bildades heter idag Provobis Holding AB. Någon gång vi denna tid blev Stena-koncernen delägare. 1973 ändrades spellagstiftningen vilket gynnade Cherryföretagen som kunde expandera kraftigt. De tog snabbt 55 procent av spelautomatmarknaden. Ett år senare tecknade Cherryföretagen avtal med dator- och spelföretaget Atari om distribution av deras produkter i Storbritannien och Skandinavien.

Spelautomater förbjöds 1978 vilket öppnade upp för den illegala marknad där Rade Kotur (RK Company) och personerna bakom Adonbolagen tjänade stora pengar. Ett nytt bolag med nmanet Cherryföretagen AB bildades 1981 och förmodligen bytte moderbolaget namn till Provobis Holding samma år eller något senare. Cherrys förvärvade 1984 ett antal f.d. rörelsedrivande spelbolag som fått lägga ner verksamhet på grund av den nya lagen som kom 1978. Mellan 1986 och 1991 drev bolaget i huvudsak verksamhet i Östeuropa men denna avvecklades därefter och verksamheten fokuserade återigen på Sverige. Stena avvecklade sina intressen i företaget någon gång under denna tid.

På 1990-talet köpte Cherry/Provobis Holding AB hamburgerkedjan Clock, men det blev en förlustbringande verksamhet som avvecklades 1998-99. 1998 ägde Provobis 13 Clock-restauranger men de var alla avvecklade eller sålda i slutet av 1999. Hela restaurnag och hotellverksamheten inklusive Pizza Hut som företaget också ägde såldes år 2000 till Scandic Hotels.

1997 börsnoterades Cherryföretagen och året innan hade Pontus Lindwall, son till Bill Lindwall grundat Net Entertainment AB för att satsa på internetspel. Cherrayföretagen köpte 35% av aktierna år 1998. Kinnevikskoncernen blev också stor ägare i Net Entertainment, men 2000 sålde de sina aktier till Cherry AB varvid Kinnevik blev största ägare i Cherry.

Cherry påbörjade 1999 en expansion på spelmarknaden genom köp av First Casino vilket följdes av en lång rad uppköp, de köpte 2003 in sig i det brittiska spelbolaget Betsson.com, 2004 köpte de rörelserna i Knutsson Casino och Engdahl Casino för att därefter dela upp bolaget i tre affärsområden år 2004, Betsson, Cherry och Net Entertainment. Net Entertainment erhöll samma år en spellicens på Malta. 2005 köptes alla aktier i Betsson.com från Fredrik Sidfalk och Henrik Bergquist. 1999 tecknade bolaget också ett samarbetsavtal med AB Svenska Spel avseende värdeautomater.

2006 bytte moderbolaget namn från Cherryföretagen till Betsson. Affärsområdet Cherry blev bolaget Cherryföretagen AB och börsnoterades med samma aktieägare som Betsson. Året efter börsnoteras Net Entertainment AB på samma vis. Från 2010 expanderade bolaget i Asien, 2011 köptes konkurrenten Betsafe AB, 2012 Nordic Gaming Group, 2013 Automaten-varumärkena, SverigeAutomaten, NorgesAutomaten och DanmarksAutomaten och 2014 de nederländska varumärkena Oranje Casino och Kroon Casino. Företagen som ägde Automat-varumärkena köptes dock up av Cherry AB redan 2010 som var det bolag som sålde varumärkena till Betsson.

Betsson har idag 1 600 anställda och dotterbolag i en rad skatteparadis såväl som utvecklingsbolag i Asien. Ägare i bolaget är familjen Hamberg med
3,7% av aktiekapitalet och 18,0% av rösterna, familjen Knutsson med 4,8% respektive 10,7%, familjen Lundström via Provobis med 3,1% och 9,6%, Lars Kling med 1,6% och 8,2% samt familjen Lindwall med 2,1% och 6,5%. Dessutom finns det en rad institutionella aktieägare med mindre andelar samt troligen en del förvaltarregistrerade aktier (registrerade på förvaltaren av aktierna och inte på de personer som är ägare, vanligt då ägandet finns i blag i skatteparadis).

2009 förvärvades Astral Marine Services med spel på färjor i Engelska kanalen, Nordsjön och Irländska sjön och Joker Casino vilket innebar att Cherryföretagen stärkte sin position som marknadsledande inom restaurangcasino i Sverige. 2010 köptes Automatgruppen AB och 2011 lanserades CherryAffilates.com. 2012 ändrades namnet på Cherryföretagen AB till Cherry AB, Euroslots.com lanserades och affärsområdet Maritimt spel såldes. Expansionen har fortsatt därefter:

Cherry AB verkar idag inte ha samma ägare som Betsson AB. Bolaget har 250 anställda.

Även Net Entertainment har fortsatt expandera och levererar spelsystem till allt fler kunder och länder. Moderbolaget ligger i skatteparadiset Malta och huvudägare är Per Hamberg med 6,3% av kapitalet och 19,7% av rösterna, Rolf Lindström 6,5% och 14,3%, Michael Knutsson med 6,9% och 13,0%, Berit Lindwall med 1,8 och 6,8% och Lars Kling med 2,1% och 4,3%. En stor del av aktierna är förvaltarregistrerade (ett sätt att dölja vem som verkligen äger dem) och det finns många institutionella delägare med mindre andelar. Net Entertainment har cirka 700 anställda.

Förutom ägandet i Net Entertainment och Betsson äger Rolf Lundström fortfarande Provobis Holding AB som idag främst har intressen i konstbranschen med olik gallerier, Göteborgs auktionsverk men även företag som Kamerareportage, AB Göteborgs Kreditkassa med flera och ägarintressen i medieindustrin, däribland GP numera. Antalet anställda är cirka 40. Rolf Lundströms son Rolf Christoffer Lundström äger för sin del RCL Holding AB med 130 anställda och intressen i hotell och restauranger såsom Harrys Pubar AB men även i Göteborgs Pantbank AB.

Rolf Christoffer Lundström sitter också i styrelserna för Scandic Hotels Group AB och Rasta Sverige AB liksom i finansbolaget Collector AB tillsammans med fastighetsmagnater som Erik Selin och Stig Stefan Gunnarsson, Collectors grundare Lena Gunilla Apler med flera.Rolf Lundström sitter i styrelsen för fastighetsbolaget Svolder AB. Rolf Lundström och Provobis är kontrollerande ägare i Svolder AB med 29,5% av rösterna. I Scandic Hotels Groups AB är Rolf Lindström näst störste ägare med 8,75. Bolaget kontrolleras dock av ett Wallenbergkontrollerat riskkapitalbolag, EQT, och riskkapitalbolaget Accent, som tillsammans har 40,8% av aktier och röster vi en kedja av bolag i skatteparadis som Luxemburg och Guernsey. Scandic Hotels har 9 900 anställda.

Familjerna bakom Net Entertainment och Betsson äger också företaget Angler Gaming, också det på Malta men ilikhet med Net Entertainment börsnoterat i Sverige

Det totala antalet anställda i företag som Rolf Lundström med familj kan sägas kontrollera eller delvis kontrollera är ungefär 2 400.

Rolf Lundström är en av de svenskar som förekommer i Panamapappren.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Investment AB Promotion – Handelsbanken

$
0
0
Inlägget är del 3 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Investment AB Promotion grundades år 1962 på initiativ av Svenska Handelsbanken. Det gjordes genom att bolaget AR Bildt & Co ombildades till investmentbolag och bytte namn. Vid grundandet kontrollerade AB Industrivärden 28% av rösterna i bolaget och Handelsbankens pensionsstiftelse tillsammans med pensionstiftelsen vid Gullhögens bruk ytterligare 23%. I AR Bildt & Co fanns redan ett dotterbolag, AB Optimus och direkt som ombildningen gjorts köptes företaget AB Svenska Elektromagneter.

I juni 1963 köptes AB Bil & Truck, ett av dåtidens största bil- och lastbilsförsäljningsbolag i Sverige. Efter förvärvet av Sellbergs i november 1963 hade Promotion på mycket kort tid växt till en relativt stor koncern med knappt 2500 anställda. I november 1964 köptes AB Åsedahus och AB Svenska Tempus. 1965 bland annat Hiab och AB Lindénkranar. Lindénkranar slogs ihop med ett annat bolag som Promotion köpt, Alimak-Verken. Hiab slogs ihop med Forslund & Co till Hiab-Foco. Förvärvstakten ökade därefter rejält, men efter mitten av 1970-talet minskade inköpstakten igen. 1985 gjordes det sista köpet. 1980 hade verkstadsbolaget AB Bacho köpts och då hade Promotion totalt 9 300 anställda. Något som fick en större betydelse för bolaget:

Förvärvet av AB Bacho i september 1980 bör ägnas lite närmare uppmärksamhet. Promotion köpte då 49 procent av aktierna i Bacho av Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA), ett annat bolag i SHB-sfären. Eftersom Promotion redan tidigare ägde 4 procent av aktierna i Bacho låg nu kontrolien över företaget hos Promotion. 1 februari 1981 såldes sedan dotterbolaget Hiab-Foco, som under en rad av år gått med stora förluster, till dotterbolaget Bacho. Detta trots att den tidigare företagsledningen i Bacho gjort en ekonomisk analys av Hiab-Foco, för ett eventuellt framtida förvärv, men fastställt att företaget inte passade in i Bachos struktur. Senare under 1981 sålde Promotion en del av sitt innehav i Bacho så att innehavet hamnade under 50 procent.

Det innebar att Promotion inte behövde konsolidera Bacho, som gick med kraftig förlust under de närmaste åren, i sin resultaträkning. Promotion kunde fortsätta redovisa positiva resultat?” I slutet av 1985 lämnade sedan Promotion ett bud på samtliga aktier i Bacho, som efter ett ha genomgått kraftiga rationaliseringar och nedskärningar återigen visade positiva resultat. 1 januari 1986 hade Promotion drygt 90 procent av aktierna och resten tvångsinlöstes. 1 början av 1987 bytte Promotion slutligen namn till Investment AB Bacho. De ambitioner som tidigare funnits att vara ett utvecklingsbolag hade nu definitivt övergivits. Promotion, eller Investment
AB Bacho som företaget nu hette, ansåg sig vara ett traditionellt investmentbolag.

Genom avyttringen av majoriteten i Bacho 1981 minskade antalet anställda rejält. Ytterligare avyttringar och nedskärningar åren efter innebar att antalet anställda år 1983 var endast 2 000. 1991 köptes hela bolaget (som då hette Investment AB Bacho) av AB Industrivärden som redan innan varit huvudägare i det börsnoterade bolaget. Det som var Hiab hamnade senare hos de finska bolagen Partek och Kone, Foco blev Hydrauto och 2005 köptes bolaget av Nordhydraulic AB som lade ner det. Nordhydraulic ägdes då av företaget Atle som 2001 köpts upp av Ratos och 3 i. Bahco är utlandsägt och det tidigare bolaget Sellbergs ägs av energibolaget Eon. Bil & Truck är idag en del av Bilia. Alimak och Lindénkranar skildes åt igen senare och Alimak fusionerade år 2001 med holländska Hek. 2007 köptes hela företaget upp av private equity-bolaget Triton. Ägaren innan dess var ett par andra PE-företag, 3i och Ratos.

Läs mer: SDS,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Promotion 1983

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Incentive AB – Wallenbergs utvecklingsbolag

$
0
0
Inlägget är del 4 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

AB Incentive bildades 1961 och förvandlades året efter till ett utvecklingsbolag. Från start kontrollerade familjen Wallenberg bolaget. 1966 kontrollerade man 18% av rösterna, huvudsakligen via personligt ägande och Marianne & Marcus Wallenbergs stiftelse. Efter hand skaffade sig Incentive AB ägarintressen i liknande utvecklingsbolag i andra länder, 10% i Deutsche Beteiligunggesellschaft mbH och 7% i norska A/S Incentive år 1966. 1967 gick man in som delägare i danska Incentive A/S med 10% av rösterna. Företaget ägde också andelar i två andra svenska utvecklingsbolag, 16% i Hexagon AB och 2% i AB Sydinvest.

Redan 1962 köpte AB Incentive de första 4 bolagen. Året efter köptes bl.a. LKB-Produkter AB och Nilsons Maskin AB. 1967 slogs Nilsons ihop med det 1966 köpta AB Carl Engström. Samma år köptes AH Andersson & Co som 1970 slog ihop med det samma år inköpta Tour Agenturer AB till Tour & Andersson. Andra bolag som Incentive kontrollerade år 1983 var bland annat AB Carl Munters, Almex, Misomex, Hesselman, AB Nordströms Linbanor, Diab-Barracuda AB, Skega AB, ABU AB, AB HNJ Intressenter (köpt från Investor i likhet med Nordströms Linbanor och Garphytte Bruk) och AB Orrefors Glasbruk. Från mitten av 1970-talet köptes allt färre bolag in. 1979 hade Incentive total 10 500 anställda och 1983 faktiskt lika många. Lundberg hade då förvärvat aktier som gav 23,9 % av rösterna i bolaget. Wallenbergs kontrollerade 28,8 % främst via Investor och Providentia.

Andra bolag som passerade genom Incentive på 1970-talet och 1980-talet var Johnson Metall AB, Forss Parator AB, AB Garphytte Bruk och Victor Hasselblad AB (köpt från Säfveåns AB) plus ytterligare ett antal. Garphytte Bruk hade hamnat i ekonomiska problem i slutet av 1970-talet på grund av felaktiga investeringar och satsningar. Vid tidpunkten kontrollerades bolaget av AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Dessa två bolag tvingade igenom omfattande rationaliseringar och genomförde en rekonstruktion av AB Garphytte bruk. 1982 var bolagets finanser sunda igen. Garphyttan lade 1984 då ett bud på Incentives dotterbolag Hesselman och köpte detta smatidit som Garphyttan köptes upp av Incentive. Därefter fusionerades Hesselman och Garphyttan med likaledes Incentive-ägda Haldex och fick namnet Haldex AB och börsnoterades några år senare.

I likhet med andra utvecklingsbolag så förvärvade Incentive många bolag men hade betydligt svårare att sälja dem när det var dags:

Incentive genomförde två börsintroduktioner av dotterbolag. År 1981 såldes 39 procent av aktiekapitalet i LKB-produkter. Incentive behöll dock de röststarkare aktierna och låg kvar med aktier motsvarande 81 procent av totala röstetalet. År 1984
börsintroducerades Orrefors. Incentive behöll i detta fall 65 procent av aktiekapitalet, motsvarande lika stor del av röstetalet i Orrefors.

På 1990-talet upphörde bolaget som självständigt utvecklingsbolag:

Slutet för Incentive som utvecklingsbolag inleddes i april 1990 när AB Patricia förvärvade L E Lundbergs AB:s aktiepost om motsvarande knappt 35 procent av totala röstetalet i Incentive. Lundbergs hade under 1980-talets början köpt stora aktieposter i Incentive och därmed tvingat Wallenberg-sfären att utöka sitt innehav för att inte kontrollen skulle övergå till Lundbergs. Efter Patricias förvärv av Lundbergs aktiepost lade sedan ASEA ett bud på samtliga aktier i Incentive, vilket accepterades av samtliga aktieägare. Incentiveaktien drogs sedan tillbaka från börsen men noterades på nytt efter ett år och efter omfattande omstruktureringar, framför allt innefattande
försäljningar av bolag. Incentive lanserades då som en ny, svensk industrikoncern av traditionell typ och utan ambitioner av att vara ett utvecklingsbolag.

Många av bolagen såldes alltså av, LKB-produkter såldes 1986 till Pharmacia AB, AB Carl Munters börsintroducerades 1997 osv. AB Garphytte Bruk heter idag Suzuki-Garphyttan och ägs av Suzuki Metals sen 2009. Orrefors ägs sen 2005 av New Wave Group efter att ha haft lite olika ägare sen Incentive sålde bolaget.

1996 köpte Incentive upp företaget sjukvårdsmaterialföretaget Gambro och två år senare bytte Incentive namn till just Gambro. 2006 blev bolaget ett dotterbolag till Indap AB, ett företag till 50% ägt av private eguityföretaget EQT och till 50% av AB Investor. Bägge bolagen kontrollerade av Wallenberg. Därfter styckades bolaget upp och delades i 3 företag, Gambro Renal Products (dagens Gambro), Gambro Healthcare (numera Diaverum) and Gambro BCT (numera Caridian BCT). 2007 såldes Gambro Healthcare till det brittiska private equitybolaget Bridgepoint.

Idag kontrollerar EQT 51% av AB Gambro.

Läs mer: SVT,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Incentive, 1983
Ingemund Hägg (red), Att äga stora företag, 1987
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

AB Företagsfinans – ett annorlunda utvecklingsbolag

$
0
0
Inlägget är del 5 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Företagsfinans bildades 1964 som ett dotterbolag till AB Custos som från start ägde 72% av aktierna och rösterna i företaget. Företagsfinans var följaktligen ett företag som stod nära Skandinaviska Banken. Bolaget hade delvis en annan inriktning än de andra  utvecklingsbolagen då man inte ville köpa majoritetsintressen i bolag man ville utveckla och förändra. Istället köpte man ofta en stor minoritetsandel i olika bolag.

Som det nu blev så blev Företagsfinans aldrig något egentligt utvecklingsbolag utan ett mer klassiskt investmentbolag med aktieposter i en rad börsnoterade bolag. Oftast relativt små poster utom i ett par fall, Investment AB Öresund, Wilh. Sonesson AB, AB Cardo, AB Armerad Betong och ABV – Vägförbättringar AB. I de två sistnämnda så var Förtegsfinans kontrollerande aktieägare redan år 1972 via sitt dotterbolag Förvaltnings AB Egam. Cardo och Öresund kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos bland annat via Företagsfinans.

Huvuddelen av de bolag Företagsfinans investerat i var skånska och det gäller även de fåicke-börsnoterade företag som företaget investerat i, som Amaco Maskin AB (83,5% av rösterna) och Rederi AB Gylfe (mer känt som Gorthon Line, 11,5%). Dock inte AB S:t Eriks Betong som var ett Uppsalaföretag i vilket Företagsfinans 1972 ägde 66%.

Största aktieägare i AB Företagsfinans vid denna tid var Säfveåns AB med 41,2 % av rösterna och AB Custos med kontroll av 23,7% av rösterna i företaget. Näst störste ägare i Företagsfinans var Aktieägareföreningen Egam-Armerad Betong. Även stiftelser knutna till Armerad Betong ägde en del aktier. Bolaget var alltså fast förankrat i ägargruppen kring Skandinaviska Banken/Custos.

Bara 4 år senare så såg ägandet i Företagsfinans helt annorlunda ut. Det hade lagts som så att bolaget nu också var ägat av i huvudsak skånska intressen, Gorthon Invest AB kontrollerade 11,5% av aktierna, AB Cardo 11,3%, Åkermans Verkstads AB, Byggnads AB Balken och AB Hevea 10,6% vardera. Byggnads AB Balken var ägarbolag till ABV och Armerad Betong och resultatet av en komplicerad fusion mellan bolagen med start 1971/72. Fram till 1977 fanns bägge bolagen kvar som dotterbolag till Balken. Det året slogs de ihop till ett dotterbolag, Armerad Betong Vägförbättringar AB.  Huvudägare i Balken var Företagsfinans med 35% av rösterna, största enskilde ägare i Gorthon Invest var Företagsfinans med 18% av rösterna, även om familjen Gorthon totalt ägde ett kontrollerande intresse i bolaget. AB Cardo kontrollerades i praktiken fortfarande av AB Custos och AB Hevea var fortfarande i Dunkerfondernas fasta grepp. Åkermans var kontrollerat av familjen Linander med Företagsfinans och AB Cardo som stora ägare av röstsvaga aktier.

Omläggningen av ägandet i Företagsfinans skedde genom en aktion som kallas ”Rädda Skåne” och syfatde till att behålla kontrollen över bolagen i händerna på skånska kapitalintressen efter fusionen mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken är 1972. Genom agerandet skapades en specifik ägargrupp som kan kan kallas Företagsfinans/ABV. Starka män i gruppan kan Bo Dahlgren, Nils Linander och Stig Gorthon anses ha varit. Utöver redan nämnda bolag ägde Företagsfinans också ett antal mindre dotterbolag, däribland AB S:t Eriks Betong, AB Ventilatorverken, Åsbrink Eiker AB, Gjuteriverken AB och Ystad Karosseri AB. Totalt hade dessa bolag ungefär 600 anställda.

Åren därefter förändrades verksamheten i Företagsfinans och de rörelsedrivande små byggmaterial- och verkstadsföretagen såldes. Cardo tog över både Saléns 10% och Företagsfinans drygt 11% i Gorthon och blev största enskidla ägare med 19,4%. Istället satsade Företagsfinans nu på Finansverksamhet och 1983 ägde Företagsfinans 22,3% i Civic Fondkommission AB, en tredjedel av AB Moderator, 50% i Finans AB Obligentia, en tredjedel av Transinvest AB och 10% i Transferator Fondkommission AB. Vidare ägde man tillsammans med Armerad Betong Vägförbättringar (ABV, resultatet av en fusion mellan detta bolag och dess moderbolag Byggnads AB Balken) Balken Invest AB som i sin tur ägde företaget NVS samt 10% i United Brokers Fondkommission AB och 10% i Transferator Fondkommission AB.

Anders Walls Investment AB Argentus hade nu också seglat upp som storägare i Företagsfinans med kontroll över 15% av rösterna och således hade nu, 1983, Anders Wall ett visst inflytande i företaget. Uppköpen av aktier i Företagsfinans hade börjat 1979 då dåvarande Beijerinvest lade ett bud. Balken Invest kontrollerade 28,9% och ABV 27,6%. Argentus ägde för sin del 50% i ovan nämnda Obligentia och lika stor andel av Moderator samt en tredjedel av Transinvest.

I Transferator var bland annat Ebba Lindsö VD:

En milstolpe är VD-skapet i dåvarande penningmäklarfirman Transferator. När bolaget köptes upp av Alfred Berg blev hon bekant med Patrik Brummer, numera på Brummer & Partners, och Peter Norman, VD Sjunde AP-fonden.

[…]

1985, 30 år gammal, började hon som penningmäklare på Transferator, ett dotterbolag inom Merchant fondkommission. Äktenskapet med en mäklare på Civic fondkommission knakade i fogarna. Två år senare var de skilda. Hon skulle som ensamstående mamma, med en treåring och en sexåring, göra karriär och bli VD för Transferator.

Den före detta maken gick det sämre för. Han hade slutat på Civic och börjat på dåvarande Nordiska, Nordic Brokers, men fortsatte att spekulera i optioner inför börsnedgången på hösten 1987. ”Jag var nära att vinna en miljard”, uttalade han sig i Veckans Affärer i november 1987. Han hade satsat på en börsnedgång och handlat hos de före detta kollegorna på Civic som stängde hans position innan nedgången var ett faktum. Det fanns inte säkerheter för hans optioner och Civic var illa ute. Istället för en miljard rikare, blev den före detta maken 35 miljoner fattigare. Ebba Lindsö skänkte honom mångmiljonvärden vid bodelningen. Men han spelade bort alltihop igen på affärer med skogsfastigheter.

[…]

När hon började på Transferator så var det en penningmäklarfirma som tog egna positioner men man var tämligen ointresserade av kunderna. Ebba Lindsö spelade en avgörande roll för att ändra strategin mot kundernas behov.

[……]

Som VD styrde hon företaget med järnhand och levererade enligt uppsatta mål. Moderbolaget Merchant hade däremot problem med bolagen som sysslade kapitalförvaltning och aktiehandel. Lindsö hade försäkrat sig om att Transferator inte skulle dela med sig av sitt överskott så ägarna tvingades sälja bolaget.

Köpare var Alfred Berg och när Ebba Lindsö gjort upp med Patrik Brummer om köpet, dök hon upp bland grabbarna på Alfred Berg.

[…]

Länge hette företaget Alfred Berg Transferator innan det inlemmades helt i Alfred Berg.

Uppenbarligen hamnade Transferator som dotterbolag i Merchantkoncernen tillsammans med Merchant Fondkommission (senare Aragon Fondkommission). 2002 köptes Aragon av Kaupthing. Civic, som verkar ha hamnat i stora svårigheter under krisen i början av 1990-talet slogs ihop med Consensus Fondkommission nån gång på 1990-talet. Obligentia verkar numera vara ett privatägt konsult- bemannings och utbildningsföretag i Göteborg.

I slutet av 1980-talet började Johnsonkoncernen köpa aktier i ABV:

1987 började Nordstjernan AB köpa aktier i det börsnoterade byggbolaget Armerad Betong Vägförbättringar (ABV). I Nordstjernan fanns vid den tiden bland annat det egna byggbolaget Johnson Construction Company, JCC.
Under våren 1988 ökade Nordstjernan sin aktieandel och från och med den 21 maj 1988 räknades ABV som dotterbolag till Nordstjernan.

1989 fusionerades ABV med byggbolaget JCC och blev det nuvarande byggbolaget NCC. Året innan fusionerade Argentus med Anders Walls andra investmentbolag, Investment AB Beijer. Strax efter fusionen delades bolaget i två, Beijer Industries och Beijer Capital. I slutet av 1980-talet hamnade Gorthons rederiverksamhet hos Bilspedition (BTL). 1990 köptes Gorthon Invest AB av rederiet B & N. Idag är rederiverksamheten som fanns i Gorthon Invest en del av bolaget Transatlantic.

S:t Eriks Betong ägs idag av riskkapitalbolaget Segulah.

1985 hade AB Pronator, ett bolag som då var kontrollerat av Christer Jacobsson, John Wattin och Hans Larsson köpt på sig aktier motsvarande 35,7% av rösterna i Företagsfinans. Flertalet av dessa bör ha köpts från Investment AB Argentus och Balken Invest AB. I det senare bolaget var fömodligen Pronator redan huvudägare. De första aktierna i Balken fick man när Enator köpte upp Prospector inklusive Scandiaconsult. Sen konstruerades bolagsbildningen om så att Prospector som nu hette Pronator istället blev moderbolag. Pronator kontrollerade också 17,7% av rösterna i ABV. Året därfter tycks Företagsfinans ha blivit dotterbolag till Pronator.  Företagsfinans fanns uppenbarligen kvar 1990, men beskrivningen på sidan låter mer som en beskrivning av Hexagon. Balken Invest köptes upp helt och hållet av AB Pronator år 1992. Så här beskrivs det hela av Christer Jacobsson:

Just det, vi tog Pro- ur Prospector och -nator ur Enator så att det blev Pronator som moderbolag. Det var väl både positivt och negativt med Prospector. Det positiva var väl att det blev större konsultbusiness som vi lyckades vända och få bra effekter av. Det var till att börja med positivt med fastighetsbeståndet som vi fick in som bara steg i värde såhär. Det var också positivt att vi fick på det sättet ett delägande i Balken, som ägde i Företagsfinans och i ABV. Via lite affärer som bland annat Richard Hägglöf gjorde så kom vi att äga över trettio procent av ABV. Vi tillsatte den nya styrelsen i ABV med bland annat flera av dem du känner, Björn Wahlström och Hasse Dahlborg och Carl Axel Linderoth och så vidare. Jag var med i styrelsen där också. Sedan sålde vi ABV till NCC – ja, det blev NCC, vi sålde det till JCC och så det blev NCC – så det var ju en väldigt bra affär. Så långt var allting bra. När jag var VD för Pronator sedan fick vi kritik därför att det var svårt att läsa ut vad vi tjänade pengarna på och vad man skulle värdera oss efter. Affärsvärlden hade något nummer där man skrev, ska man värdera oss efter substansen som vi har i fastighetsbeståndet och finansbolag eller ska vi ta efter avkastningen som vi har i konsultbolag? Då gjorde vi en stor strategisk genomgång av bolaget med hjälp av externa strategikonsulter och tyvärr tog vi fel beslut, om jag får säga det. Vi hade lite olika åsikter inom företaget om vi skulle gå konsultvägen eller fastighetsvägen. De som tyckte som de externa konsulterna att vi skulle gå fastighetsvägen vann och jag menar, jag var VD så jag kan inte skylla ifrån mig, men jag hade hellre gått konsultvägen i det läget. Men i alla fall, så blev det. 1989 sålde vi alltså ut Enator med stor framgång och då kom bland annat IBM in som ägare i det bolaget.

[…]

Vi sålde ut allt. Det var liksom medvetet och likaså i Scandiakonsult sålde vi ut allt och då kom NCC att vara lite delägare i Scandiakonsult. Sedan behöll vi fastigheter och finans och det är ju en annan story, men det var ju inte så lyckosamt 1989, -90 -91 där allting rasade på den sidan, inte på grund av oss men vi drogs ju med.

Vid mitten av 1990-talet bytte Pronator namn till Nordiska Holding AB som senare köptes upp av Matteus Fondkomission. Och hamnade alltså i slutändan på samma ställe som Civic.

Läs mer: AV, AB, DPS,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sverker Lindström och Sten Nordin, Vem äger storföretagen,1977
Veckans Affärer 1978 och 1982

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Sponsor AB – kopplat till Götabanken

$
0
0
Inlägget är del 6 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Sponsor AB var ett utvecklingsbolag som bildades av Göteborgs Bank (senare Götabanken) år 1964. Bolaget fick en aktieägarkrets som var närstående till banken. Ägarna i banken var dock inte ägare i Sponsor AB i nån större utsträckning, men det fanns ett aktieägarkonsortium som från start kontrollerade 75% av rösterna i bolaget. Efterhand som företag förvärvades kom nya och förhållandevis stora aktieägare in i bilden eftersom Sponsor erlade hela eller delar av betalningen för de förvärvade företagen med nyemitterade aktier.

Sponsors verksamhet började i liten skala under 1964 då ett företag i Stockholm förvärvades, Bilmaterial AB. År 1965 förvärvades Jungners Verkstads AB, Centro-Maskin, Sävedalen och Förenade Färg samtliga i Göteborg. 1966 köptes ytterligare ett företag och 1967 skedde det förvärv som skulle bli Sponsors sista. Koncernen hade nu på kort tid vuxit kraftigt och i och med stora satsningar, med medföljande nyanställningar, var antalet anställda uppe i över 1 000 personer och årsomsättningen inom koncernen översteg 100 miljoner kronor.

Bland de lite större ägarna märktes år 1972 familjen Sandén, familjen von Sydow (Broström), Ernst Järnfelt, Påhlsson (Pååls och Pågens), Arne Henrikson, familjen Parkfelt, familjen Barkman (Barkman & Co), familjen Sundblad och familjen Trygger. Av dessa var i stort sett bara Henriksson och Sandéns några större ägare i Göteborgs Bank. Sponsor lyckades dock inte förvärva några bolag med bra utvecklingsmöjligheter och bolaget fick problem:

Redan under räkenskapsåret 1967/68 avyttrades såväl Bilmaterial som Sävedalens och därmed minskade antalet anställda med knappt 400 personer. 1969/70 ägde nästa nedskärning mm då hela rörelsen i Förenade Färg såldes och endast fastigheterna behölls. Därefter bedrevs verksamheten i Sponsor i någorlunda oförändrat skick till mars 1973 då Beijerinvest, som redan innehade 27 procent av rösträtten i bolaget, lade aktieägarkonsortiet ett bud på deras aktier. Anbudet godtogs och Beijerinvests ägarandel i Sponsor ökade till 75 procent. Resterande aktieägare erbjöds därefter att lösa in sina aktier mot aktier i Beijerinvest. I slutet av året hade Beijerinvest, slutligen genom tvångsinlösen, fullständig kontroll över Sponsor.

1975 fick AB Sponsor som en del av Beijerinvest återigen uppgiften att fungera som utvecklingsbolag. Därefter följde Sponsor med i moderbolagets fusion med Pribo, fusion med Volvo, skilsmässa från Volvo för att slutligen år 1981 förvärvas av Investment AB Argentus. Nu ingick bland Sponsors dotterbolag bland annat Haki-produkter (köptes 1976, börsnoterades 1982 och aktieinnehavet såldes 1985), Habia Cable och Gust. Carlsson (tidigare i Hexagon). Habia Cable ägs idag av Anders Walls bolag Beijer-Alma.

2002 fanns troligen Sponsor hos Catella (Catella Sponsor) eftersom detta bolag byggdes på resterna av Finans AB Nyckeln som delvis ägts av Anders Walls Beijer Capital och 2008 hos Corp Nordic. Om det nu är samma företag.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Argentus 1983
Årsredovisning Investment AB Beijer 1983

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Utvecklings AB Tulwe – Sundsvallsbanken

$
0
0
Inlägget är del 7 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Utvecklings AB Tulwe grundades 1965 på initiativ av Sundsvallsbanken. Inslaget av gemensamma ägare med banken var svagt, men Sundsvallsbankens pensionstiftelse var från början den störste ägaren i Tulwe med 6,6% av rösterna i bolaget. Ett aktieägarkonsortium fanns dock och tillsammans kontrollerade man 44% av rösterna vid starten av bolaget.

Det första företaget, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB, ingick i bolaget redan från start:

Verksamheten i Tulwe startades i december 1965 då det första företaget förvärvades, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB. 1 februari 1966 förvärvades Bröderna Höglunds Verkstad AB. Dessa två företag, belägna strax utanför Sundsvall, sammanfördes till ett företag – Ilsbo Industrier AB. Tulwe ansåg sig nu ha en slagkraftig enhet för tillverkning av släpfordon till lastbilar och skogsmaskiner. 1 oktober 1966 förvärvades uthyrningsföretaget Norrlandskranar AB, också beläget i Sundsvall.

Offensiven fortsatte med förvärvet av Gavleverken AB, tillverkare av byggnadsplåt, i september 1967 och antalet anställda i koncernen hade stigit till cirka 600 personer. Hösten 1968 hamnade det största dotterbolaget Ilsbo Industrier i akuta likviditetsproblem. Den stora satsning på släpfordon som Ilsbo, och Tulwe, gjort visade sig vara felaktig då försäljningen av lastbilar, och därmed även släpfordon, sjönk kraftigt åren 1966-1968. Förlusterna i Ilsbo steg alltmer och i november 1968 övertog därför Sundsvallsbanken, som störste kreditgivare för att skydda sin
fordran, vederlagsfritt aktierna i företaget från Tulwe.

1 augusti 1969 ansåg sig Tulwe återigen moget för ett förvärv och denna gång köptes ett rent serviceföretag – Säljinstitutet AB. Detta företag bedrev, genom tre dotterbolag, olika sorters konsultverksamhet inom bland annat försäljning och dataområdet. Inte heller detta förvärv var lyckat och 1970 såldes två av dess dotterbolag. Tulwe genomförde sedan inte några ytterligare förvärv.

1972 var Erik Elinder störste ägare i Tulwe med 17 % av rösterna och Sundsvallsbankens pensionsstiftelse kontrollerade 6,2%. Senare under året köpte Beijerinvest upp aktier motsvarande 40% av rösterna i bolaget. I slutet av samma år lade Beijerinvest AB ett bud på Utvecklings AB Tulwe som accepterades av aktieägarna. Kvar i bolaget fanns då bara Gavleverken och delar av Säljinstitutet. Norrlandskranar såldes redan tidigare under 1972. Gavleverken såldes 1976.

Ilsbo Industrier heter idag J.Sörling-Ilsbo AB och har Amymone Venture Capital som ägare. Antalet anställda i hela Amymonekoncernen är 560 och huvudägaren heter Per Vannesjö. Gavleverken ägs sedan 1990 av finska Rautaruukki Oy och fick 1992 namnet GA Plagan AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Coronaverken – som ett utvecklingsbolag

$
0
0
Inlägget är del 8 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Coronaverken grundades 1918 i Göteborg som en tvättmaskinstillverkare. I den första styrelsen för bolaget ingick C.R. Tellander, J.T. Sandberg och Sigurd Larsson. Tellander hade 1907 också startat Värmelednings AB Celsius, J.T. Sandberg som hade varit VD i Verkstads AB Vulcan, som köpt Tellanders första företag Eminent (startat 1900). När Vulcan år 1917 köptes av Nordiska Kullager slutade Sandberg och blev istället intressent i det nybildade Coronaverken AB som övertog Vulcans tidigare tillverkning. Sigurd Larsson var också delägare i företaget Larsson, Seaton & Co. Chef för Coronaverken var från 1918 till 1946 Reinhold Hjort. Tellander blev också intressent i E.A. Rosengrens AB när grundaren dog 1910. Partners i det nya aktiebolaget var också Sven Almqvist, Herman Lindquist och A.Fröding.

1923 startade Tellander AB CTC för att exploatera en del uppfinningar han gjort. Detta  företag flyttade vid hans död år 1930 en del av tillverkningen till Ljungby i Småland. Franz Hartmann blev 1930 styrelsordförande i CTC och 1957 i Rosengrens. VD från 1933 var Eric Höglund och från 1953 Sigurd Ljungcrantz.

1947 köptes Coronaverken och Vulcan upp av CTC och det året kom varumärket Wascator till. 1948 köptes företaget Domus som tillverkade frontade tvättmaskiner. Coronaverken kom snart att inrikta sig på en verksamhet som kan liknas vid ett utvecklingsbolags.

1959 fusionerade Coronaverken AB, kassaskåpsföretaget EA Rosengrens AB, AB CTC (tvättmaskiner, oljepannor, armaturer osv) samt AB Husqvarna Borstfabrik och ett nytt moderbolag, förvaltningsbolaget Coronaverken AB bildades. Troligen blev nu Förvaltnings AB Hasselfors huvudägare i företaget. Ordförande i det nya bolaget blev Franz Hartmann och VD Erik Håkansson, innan dess VD i Rosengrens sen 1944. Bolaget hade nu 1 600 anställda.

1962 köptes AB Hedalverken, 1963 AB Lindells Vågfabrik, 1965 kassaskåpsföretaget AB Norema Industrier som senare fusionerades med Rosengrens och Verkstads AB Calor. Året därefter köptes AB Silenta Maskinfabrik, AB Specialpumpar, Vårgårda Armaturfabrik AB, Verkstads AB Lindqvist, Växjö Rostfritt AB och tyska API Maschinen Gmbh samt Backer Elektro-Värme AB. Calor som tillverkade värmesystem och tvättmaskiner fusionerades med AB CTC.

1966 fusionerades Lindells Vågfabrik med Stathmos AB och Coronaverken blev ägare till 50% i det nya bolaget Stathmos-Lindell AB. KF ägde den andra halvan samt erhöll en relativt stor post aktier i Coronaverken. 1972 kontrollerade Hasselfors 18% av rösterna i Coronaverken och KF  10,8%. I övrigt kontrollerade göteborgsfamiljerna Hartmann och Friberger uppemot 10% av aktierna. Coronaverken hade 1960 1 900 anställda, 1964 2 700, 1968 4 200 och 4 700 år 1972. Franz Hartmann kvarstod som styrelseordförande i Coronaverken tills bolaget köptes av AGA. Han var en av de mäktigaste inom det svenska näringslivet på 1960-talet. De enda tre som enligt koncentrationsutredningen hade fler styrelseposter var Marcus Wallenberg, Ragnar Söderberg och Hugo Stenbeck Sr.

1973 köpte Electrolux Wascator från Coronaverken och 1974 övertogs hela ägandet i Stathmos av KF. Sistnämnda år köptes slutligen också Coronaverken av AGA efter att bolaget hamnat i ekonomiska problem, delvis på grund av en riskfylld expansion utomlands.

1982 köptes Backer av NIBE och 1983 knoppade AGA av bolaget Pharos som bland annat innehöll Rosengrens. 1984 sålde AGA hela CTC-gruppen, som Coronaverken nu hette, till Saab som slog ihop CTC med AB ASJ till Saab-Scania Enertech med 3000 anställda. 1987 såldes Rosengrens (heter numera Gunnebo Nordic) till Kullenbergs Förvaltnings AB och Vårgårda Armatur till Gustavsberg. 1988 sålde Saab-Scania hela Enertechgruppen till Trelleborgs AB och sen 1993 är bolaget brittiskägt.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans Affärer, 1972
Årsredovisning AGA 1983
Årsredovisning Pharos 1983
Årsredovisningar Saab-Scania 1983-1989

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Investment AB Skansen Lejonet

$
0
0
Inlägget är del 9 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Investment AB Skansen Lejonet grundades i syfte att medverka i strukturrationaliseringar inom västsveriges näringsliv. Bolaget grundades i Göteborg av kapitalintressen som återfanns inom kretsen kring Skandinaviska Banken.

Ingen dominerande ägare fanns i bolaget utan innehavet av röststarka aktier fanns band flera av de göteborgska finansfamiljerna. Ägare år 1972 var familjen Broström som via rederiet (Tirfing) och direkt kontrollerade 8,5% av rösterna plus att en makthavare i Tirfing tillika VD i Skansen Lejonet som inte tillhörde familjen, Stig Danielson, kontrollerade 3,8%, familjerna Mark/Carlander 7%, familjen Thorburn 4%, familjen Mannheimer 3,3%, familjen Ekman 3,3% och Göteborgs kommun via fonder och bolag 6,6%.

Bolaget hade framförallt ägarintressen i den bohuslänska stenindustrin men även en portfölj av aktier i börsnoterade företag. Bland dotterbolagen märktes AK Fernströms Granitindustrier AB med stenbrott i Småland, Blekinge och Skåne, Kullgrens Enka AB (tidigare Granit AB Kullgrens Enka) med stenbrott i Bohuslän, AB Asfaltbeläggningar, AB Karlshälls Granitindustri (grundat 1909) och Svenska Granitindustri AB (grundat 1898).

Kullgrens Enka grundades år 1842 av köpmannen och redaren Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören och kanalbyggaren Nils Ericson. Bolaget skulle bryta sten för Nils Ericsons fästningsbygge på Marstrand och kanalbygge i Trollhättan. Stenbrytningen startade, efter geologiska undersökningar av Ericson, på ön Bohus-Malmön i nuvarande Sotenäs kommun, utanför Brofjorden. Redan 1844 lämnade Ericson bolaget. Med tiden blev bolaget Nordens största stenindustriföretag. Det mesta av den bearbetade stenen såldes på export, bland annat till Köpenhamns sjöbefästning samt till Hamburg och England.

Efter Carl August Kullgrens död övertogs firman av hustrun Ulrika Kullgren. Enligt den tidens sed ändrades företagets namn till C.A. Kullgrens Enka. Ledare för företaget blev Ivar Kullgren, son till C.A. Kullgren, och efter honom blev hans son Viktor Kullgren chef. På 1960-talet övertogs Kullgrens Enka av Investment AB Skansen Lejonet. 1977 las Kullgrens Enka ner. Stenbrotten i Krokstrand, på Rixö och Malmön stängdes.

Alfred Kofoed Fernström grundade 1885 firman AK Fernströms Granitindustrier (AKF) i Karlshamn och startar ett flertal stenbrott i denna trakt. Verksamheten gick bra och kring sekelskiftet ledde granitexporten främst till Tyskland till att man skaffade egna fartyg för transporterna.

Under tiden fram till första världskriget växte flottan stadigt, men i efterkrigstidens depression avvecklades större delen av fartygsflottan. Under tiden fram till andra världskriget drev rederiet bara ett fåtal fartyg och 1946 såldes det sista fartyget i bolagets flotta. Bolaget drev dock stenhuggeriverksamheten vidare.

Under ledning av Eric K Fernström så satsade bolaget år 1951 på att bedriva tanksjöfart. Det första företaget levererades 1954. 1968 sålde Eric K Fernström sitt bolag till Investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. Bolaget behöll trots detta sitt namn och under en kort tid kvarstod Eric K Fernström i bolagets ledning. Rederirörelsen var helt inriktad på tank- och OBO fartyg, vilket visade sig vara en olycklig kombination när 1970-talets oljekris slog till. Bolagets sista fartygsbygge gick direkt till upplag där hon förenades med bolagets andra upplagda fartyg.

En sådan verksamhet gick naturligtvis inte att driva vidare, så bolaget sålde under 1970-talet ut sin fartyg. 1977 såldes det sista fartyget, som året efter formellt övertogs av köparen Broströms. Skansen Lejonet kraschade som bolag som en konsekvens av de misslyckade fartygssatsningarna under 1970-talet och de olika dotterbolagen såldes av konkursboet:

Den fullständigt dominerande kunden på Sparbanken i Karlshamn var vid den här tiden miljardären Ingemar Petersson, en stor och bullrig värmlänning, klädd i sjabbiga kostymer, som rökte kopiöst mycket och drack ännu mer.

Han hade rullat in i Karlshamn i en stor Mercedes en sommardag 1978 efter att ha köpt stadens gamla granitexportfirma, AKF Granit, av investmentbolaget Skansen Lejonet som hade kraschat på grund av en jättesatsning på oljetankers när marknaden för dessa gick i kvav under 1970-talet. Vd:n Stig Danielsson hade skjutit sig och Ingemar Petersson, som hade börjat som brädgårdsarbetare för att några år senare äga ett helt sågverk, hade kommit åt hela AKF Granit för bara 5 miljoner kronor. I bolaget fanns nästan all stenexport i Sverige, Finland och Norge samlad. AKF Granit hade enorma övervärden, och en kort tid efter det att Ingemar Petersson hade köpt bolaget, sålde han ett stycke mark i Småland för nästan lika mycket som han hade köpt hela koncernen för.

Ingemar Petersson installerade sig i den gamla granitfirmans kontorshus i Karlshamn, ett imponerande sekelskifteshus i hamnen. Här kunde han ibland ställa sig korridoren och ropa: ”Brännvin, pojkar!” En av de anställda skickades iväg till systemet och en annan för att köpa falukorv, och sedan var det fest. ”Nu ska vi supa!” sa Petersson och
hällde upp i glasen.

Både AB Karlshälls Granitindustri och Svenska Granitindustri AB finns som bolag än idag. Det sistnämnda bolaget ägs av ovan nämnde Ingemar Petersson.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Lars Ohlson, Skambankerna (citatet ovan)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.


AB Sydinvest – utvecklingsbolaget i Skåne

$
0
0
Inlägget är del 10 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Sydinvest grundades 1966 med Skånska Banken som initiativtagare genom att AB Liljedahlska Läderfabriken ändrade namn till AB Sydinvest. Ägare i det nybildade utvecklingsbolaget blev de 5 intressenterbolag som familjen Roos (var tidigare ägare av Liljedahlska) använde för att kontrollera banken plus Guldsmeds AB GAB (också ägt av familjen Roos). Totalt kontrollerade familjen Roos 46% av rösterna i bolaget. De med familjen Roos nära allierade familjerna Malmros och Edstrand kontrollerade ytterligare 2,7 % respektive 1,9%. Familjen Ericsson som också var närstående Skånska Banken kontrollerade 1,5%  och Wallenbergs Incentive AB 2% av rösterna.

Redan innan ombildningen till utvecklingsbolag hade företaget investerat i olika bolag:

Liljedahlska Läderfabriken hade parallellt med att den gamla rörelsen, det vill säga garveriverksamheten, avvecklats förvärvat fyra företag i Malmötrakten. Dessa fyra företag ingick alltså i bolaget när Sydinvest bildades. Tre av de fyra var tillverkande företag. Harry Holmdahl tillverkade branddörrar, Ceres kemisk-tekniska produkter och Svenska Säck tillverkade säckar, presenningar och plastfolier för industriellt bruk. Det fjärde förvärvet, Bröderna Jörgensen, var ett handelsföretag som sålde bland annat konstfiberprodukter till byggnads- och möbelindustrin.

1 augusti 1966 förvärvades AB Iwan Omfors Fabriker, som tillverkade olika sorters biljettautomater. 1 maj 1967 köptes rörelsen i Lidköpings Kranmaskiner och det nybildade företaget, som tillverkade mobila lyftkranar, gavs namnet AB Björnkranar. Sydinvests sista förvärv ägde rum i februari 1968 och avsåg Lerum Lättmetall AB som tillverkade tankar och lastbärare i rostfritt stål. Detta företag såldes dock redan år 1969, med motiveringen att efterfrågan på företagets produkter minskat.

Varken Sydinvest eller dotterbolag gick speciellt bra och 1969 togs ett förslag om samgående med Företagsfinans fram. Aktieägarna ställde sig dock inte positiva utan bolaget fick kämpa vidare:

Sydinvests ekonomiska problem fortsatte och koncernens resultat föll kraftigt under åren 1970 och 1971. Sydinvest var tvingade att vidta kraftfulla och snabba åtgärder om ytterligare förluster skulle kunna undvikas. Därför skars verksamheten ned i Björnkranar, som var den största förlustkällan, och antalet anställda minskades med 50 personer. Tillverkningen i Ceres avvecklades och företaget bedrev från och med 1972 endast uthyrning av sina tidigare tillverkninglokaler. Slutligen såldes också vissa fastighetsinnehav i Bröderna Jörgensen och i Iwan Omfors. Förändringarna räckte dock inte till, även påföljande år gick koncernen med förlust. Hösten 1973 slutade Sydinvests historia som utvecklingsbolag då Persöner-koncernen köpte bolaget.

Persöner-koncernen köptes senare upp av AB Wilh. Sonesson, ett företag som så småningom hamnade i Beijerinvest. Precis som de andra mindre lyckosamma utvecklingsbolagen Tulwe och Sponsor hamnade alltså även Sydinvest i de bolag som Anders Wall hade intressen i. Fast idag är AB Sydinvest (eller ett nytt bolag med samma namn) ägt av familjen Raihle, den ursprungliga ägarfamiljen till Persöner AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Holmgrens Bil

$
0
0
Inlägget är del 8 av 9 i serien Bilmånglarna

År 1960 startade Sonny Holmgren en firma för bilförsäljning i en liten lokal i Jönköping. Det började med begagnade bilar men ganska snart blev det även nybilsförsäljning och serviceverkstad. Sedan dess har bolaget vuxit och det är idag ett av Sveriges största bilhandelsföretag med försäljningsverksamhet i Jönköping. Nässjö, Skövde, Göteborg, Vetlanda, Värnamo, Växjö, Borås, Helsingborg, Kalmar, Karlskrona, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik och Kungsbacka.

Holmgrens Bil AB ingår i en mindre koncern, Holmgren Group AB som förutom bilfirman också omfattar ett antal fastighetsbolag, varav en minoritetsandel i Nivika Intressenter AB, ett bolag som kontrolleras av familjen Holmgren. Holmgren Group AB har cirka 600 anställda. Företaget och familjen Holmgren äger också del i bemanningsföretaget Flodin Rekrytering & Bemanning AB (Flodin Holding AB) med 100 anställda. Holmgren Group är också delägare i är bilförsäkringsbolaget Greater Than AB där de har 9,7% av aktiekapital och röster.

Företagskoncernen leds idag av Benny Holmgren, sannolikt son till Sonny Holmgren. Han är också ägare tillsammans med Eline och Eric Holmgren som väl sannolikt är hans barn samt Thibaud Hartvig Holmgren som är son till Tony Hartwig. I styrelsen för Holmgren Group AB ingår Benny Holmgren, Eric Holmgren, Thibaud Hartwig Holmgren, Bo Sandberg, Andrea Moreau Folcker och Göran Strandberg.

Thibaud Hartwig Holmgren och Tony Hartwig har livsmedelshandelsföretaget Olle Hartwig AB med dotterbolaget Pandalus AB. De två handelsföretagen sysslar främst med räk- och fiskhandel.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Toveks Bil

$
0
0
Inlägget är del 9 av 9 i serien Bilmånglarna

G. Toveks Bil AB grundades 1994 i Kinna av Gregor Tovek. Han är fortfarande ägare, dessutom VD och styrelseordförande i bolaget som expanderat kraftigt sen starten. Expansionen har till stor del skett genom uppköp.

2001 togs Din Bils verksamhet i Borås över och verksamhet startas i Ulricehamn. Året efter förvärvades förvärv av Wohléns bil i Varberg och Falkenberg. 2010 köptes Björstigskoncernen med verksamhet i Lidköping, Skövde, Falköping, Mariestad, Skara och Vara samt Blennermarkskoncernen med verksamhet i Trollhättan, Uddevalla och Åmål.

Koncernen består idag av moderbolaget samt 9 dotterbolag, främst bilhandelsföretag men också fastighetsbolag och finansbolag. Förutom Gregor Tovek sitter också hans fru Susanne Tovek, döttrarna Evelina och Isabella Tovek samt hans far i styrelsen för familjeföretaget.

Idag har företaget cirka 600 anställda och är ett av Sveriges större bilhandelsföretag. De säljer både personbilar och lastbilar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ohlsson & Skarne AB

$
0
0
Inlägget är del 2 av 12 i serien Miljonprogrammets byggbolag

1897 startade Oscar Skarne en byggfirma i Stockholm som fick namnet Ohlsson & Skarne AB. Senare togs företaget över av sonen Allan Skarne (1909-1998). Oscar Skarne hette från början Oscar Eriksson och kom från Östra Ämtervik i Värmland. Firman grundade han tillsammans med Oskar Ohlsson som dock dog 1935. Oscar Skarne blev då ensam ägare av företaget.

Byggföretaget Ohlsson & Skarne var tidigt ute med den tekniska utvecklingen som var en förutsättning för att miljonprogrammet skulle kunna byggas. Målsättningen var ju en miljon bostäder på 10 år. Själva programmet lanserades av Tage Erlander år 1964 för att råda bot på den bostadsbrist som skapats av det låga byggandet under andra världskriget och det stora behovet som uppstod på grund av stora barnkullar som blev vuxna samt stor inflyttning av arbetskraft från andra länder.

Den tekniska utvecklingen mot ett industriellt byggande startade på 1950-talet och Allan Skarne, VD för Ohlsson & Skarne gick i spetsen för denna utveckling. Elis Lindéns uppfinning av tornkranen förutsättning liksom Ohlsson & Skarnes tidiga användning av dessa. 1950 fanns det 20 kranar i Sverige och 1970 fanns det 5 000. Innan han uppfann tornkranen så konstruerade Elis Lindén också ett nytt modulsystem för valvformar (formar för gjutning av valv). Denna utveckling skedde i samarbete med just Allan Skarne medan utvecklingen av tornkranen skedde tillsammans med HSB. 1951 startade Elis Lindén AB Byggnadskranar, från 1958 hette bolaget AB Lindénkranar.

Ohlsson & Skarne var också det första bolag som byggde elementhus. Det gjorde man redan 1952 på Stabby Gäde i Stockholm. På ett bygge i Johannesbäck i Uppsala 1956-57 använde samma bolag för första gången en demonterings- och flyttbar betongelementfabrik. Ohlsson & Skarne utvecklade sin elementteknik i nära samarbete med HSB, för vilka företaget byggde många hus.

Efter detta utvecklade de flesta bolag elementbyggtekniker. Problemet var att varje bolag utvecklade sin egen standard och de olika systemen fungerade inte tillsammans. Men Sveriges största byggbolag, Skånska Cementgjuteriet utvecklade också en annan konkurrerande teknik, platsgjutna bostadshus med stora formelement. Detta är förmodligen orsaken till att elementbyggnad är ovanligare i Sverige än i många andra länder.

1959-60 byggde Ohlsson & Skarne det första helt prefabricerade husen och där använde man långt framdrivna industriella metoder:

Exempelvis förtillverkades hela husets stomme i prefabricerade betongelement, även skyddsrum och grundelement, Material paketerades lägenhetsvis i små containrar vilka lyftes in i respektive lägenhet, järnvaror köptes hos järnhandel som paketerade alla varor lägenhetsvis och levererades i en kartong per lägenhet, kökssnickerier levererades och monterades av snickerifabriken, godset bars in av stadsbuden.

Ohlsson & Skarne fortsatt att vara pådrivande i den tekniska utvecklingen inom byggnadsveksamheten i Sverige och var också först med hela färdiga enheter inklusive rördragningar och allt. I ett projekt i samarbete med arkitektfirman Lars Magnus Giertz (ägaren var barnbarn till Lars Magnus Ericsson, grundare av det bolag som idag heter Ericsson AB) och HSB, förorten Östberga i Stockholm, använde man stora byggkranar (bockkranar) från Tyskland och helt prefabricerade elementväggar och moduler.

Allan Skarnes efterlevande och arvtagare har regelmässigt förekommit på listor över Sveriges rikaste personer. Det beror i mångt och mycket på den betalning i aktier som Allan Skarne fick när han sålde den svenska delen av sitt byggbolag till Skånska Cementgjuteriet (Skåningarna) år 1967. Något som gjorde honom till största enskilda privata (till skillnad från institutioner, företag och fonder) ägare i Skånska Cementgjuteriet (idag Skanska). 1970 ägde han 8,5% av aktiekapitalet och hade 5,7% av rösterna. Värdestegringen på dessa aktier har gjort familjen rik.

Allan Skarnes systerdotter Gunilla Stampe (1941-) var den första frun till Carl Johan (Jan) Bernadotte, son till Lennart Bernadotte och syssling med nuvarande kungen. Jan Bernadottes andra fru var Allan Skarnes dotter Anna Skarne (1944-). Han har gift om sig många gånger efter det. Benkt Skarne (1941-), son till Allan Skarne, är gift med Kerstin Mattson (1948-), dotter till John Mattson, grundaren av de bolag som idag heter JM AB och Fastighets AB John Mattson.

Den internationella delen av Ohlsson & Skarne behölls i familjens ägo och har sedan 1967 haft sitt huvudkontor i Schweiz. Bolaget, som idag heter Skarne Group, har som främsta aktivitet haft att exploatera Allan Skarnes variant av elementbyggande internationellt. Men framförallt är företaget idag ett europeiskt fastighetsbolag. Det ägs helt och hållet av familjen Skarne.

Läs mer: FibVART,

Källor utöver ovan länkade och nämnda:
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Skånska Cementgjuteriet – Skanska

$
0
0
Inlägget är del 3 av 12 i serien Miljonprogrammets byggbolag

Största byggbolaget idag och största byggbolaget på miljonprogrammets tid är och var Skånska Cementgjuteriet, idag med det internationaliserade namnet Skanska. AB Skånska Cementgjuteriet grundades 1887 för att tillverka betongprodukter. Snart började företaget även med byggverksamhet och 1897 grundades företagets första utlandsverksamhet.

Med tiden växte Skånska Cementgjuteriet allt mer, på 1950-talet utökades de internationella satsningarna. 1965 blev företaget börsnoterat. Bolaget var då sedan länge Sveriges största byggbolag och byggde det mesta. Bostäder, kontor, vägar, kraftverk, broar osv. Företaget växte av egen kraft och genom uppköp av andra företag, 1967 köptes exempelvis byggfirman Ohlsson & Skarne. Andra dotterbolag i den stora skånska byggkoncernen i början på 1970-talet var fastighetsbolagen Sulcus, Mälarhus och Betongblandaren och tillverkande dotterbolag som Norrbottens Cementgjuteri och Skånska Makadamfabriken.

1963 kontrollerade familjen Wehtje 63% av rösterna och aktiekapitalet i AB Skånska Cementgjuteriet, huvudsakligen via AB Iföverken som i sin tur kontrollerades av familjen Wehtje genom personligt aktieinnehav. 1970 hade AB Cementa (tidigare Skånska Cement AB, ett cementtillverkande företag) och AB Iföverken fusionerat. Cementa (via Iföverken) kontrollerade 39% av rösterna i AB Skånska Cementgjuteriet, Allan Skarne 5,7% via aktier han fått när Skånska Cementgjuteriet köpte hans byggbolag Ohlsson & Skarne. Tjänstemän i byggföretaget kontrollerade 3,8% via AB Ellenbogen medan familjen Wehtje ägde cirka 3,5%. Ägandet i AB Cementa var mycket blandat med AB Custos (Skandinaviska Banken) och Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse som större ägare.  Dessutom kontrollerade finansgruppen också byggbolaget Svenska Entreprenad AB (SENTAB), i vilket Iförverken och Skånska Cementgjuteriet tillsammans ägde 37%.

1960 hade AB Skånska Cementgjuteriet totalt 11 700 anställda och 1972 20 200. SENTAB hade 500 anställda 1960 och ungefär lika många 1972. Det näst största byggföretaget, BPA, hade sistnämnda år 16 000 anställda.

Genom det gemensamma ägandet i Skånska Cementgjuteriet och Cementa kontrollerade familjen Wehtje och senare direktörerna i bolagen hela kedjan från grustäkt, lertäkt, kalkbrott över cementtillverkning, eternittillverkning, gipsskivetillverkning, tillverkning av badrumsporslin, betongelement, lättbetong, byggverksamhet och fastighetsförvaltning. Företagsgruppen var totalt dominant inom den svenska byggproduktionen under miljonprogrammet. De största konkurrenterna var kopperationene i samverkan med fackföreningsägda BPA samt Industrivärden med sina dotterbolag Gullhögen, Gullfiber, JM-gruppen etc.

På 1970-talet utvecklades ägandet i Skånska Cementgjuteriet på så sätt att ett korsägande mellan Cementa som bytte namn till Industri AB Euroc och AB Skånska Cementgjuteriet utvecklades i ett försök att hindra andra finansgrupper att ta över:

Detta ledde till att företagsledningarna i Industri AB Euroc (tidigare Skånska Cement AB) och Skånska Cementgjuteriet AB (numera Skanska) beslöt sig för att stoppa sådana försök och Cemengjuteriet köpte en stor post aktier i Euroc. Euroc var redan sen tidigare den största ägaren i Cementgjuteriet.

1974 offentliggjorde de två bolagen bildandet av tre nya investmentbolag, Opus, Protorp och Laverna. Till dessa bolag överläts Eurocs aktier i Skånska Cementgjuteriet och Cementgjuteriets aktier i Euroc. Ägare till de tre nya företagen var till en början Euroc och Cementgjuteriet. Laverna såldes dock snart av till Praktikergruppen, vid tillfället Robert Weils spekulationsleksak, och bytte namn till Investment AB Collector. Aktierna Laverna haft i Cementgjuteriet hade då redan avyttrats.

Senare kom både Opus och Protorp att få vidgat ägande och att introduceras på börsen. I slutet av 1970-talet kontrollerade gruppen även Ahlsell AB och gruppens mest framträdande representant var Bengt Haak. Totalt fanns cirka 32 000 anställda i av gruppen kontrollerade bolag vid denna tid.

Från 1984 bytte Skånska Cementgjuteriet namn till Skanska, det namn som använts internationellt redan innan dess.

1986 hade ägandet utvecklats så att de största ägarna i Skanska var Opus med 16,2%, Protorp med 13,4% och AB Ellenbogen med 5,3%. I Euroc var de största ägarna Skanska med 26,2%, Protorp med 7,9 och Opus med 5,6%.  I Opus ägde Skanska 27.5% och Euroc 27,3% medan Skanska ägde 21,5% i Protorp och Euroc 21,3%. Inga andra ägare kunde hota korsägandet och direktörernas makt även om försök gjordes. Vid denna tid var Skanska också dominerande ägare i Sandvik samt stor ägare i SKF och Graningeverken.

Korsägandet kom senare att avvecklas och idag är Skanska ett bolag som kontrolleras av Handelsbanken och dess investmentbolag Industrivärden.

Skanska2013 hade Skanska 11 000 anställda i Sverige och 56 600 anställda totalt. Bolaget är verksamt i Europa, Latinamerika och USA och är ett av världens största byggbolag. Huvudägare var då  Industrivärden/Handelsbanken som kontrollerade 25,3% av rösterna och 9,1% av kapitalet. AB Industrivärden stod för 24,3% resp. 7,6%. Resten stod SHB-fonder för. Ett annat fastighets- och byggbolag, Lundberg-Gruppen, kontrollerade 11,7% av rösterna och 3,8% av kapitalet.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 

Viewing all 390 articles
Browse latest View live