I Gustaf Olivecronas bok, De nya miljonärerna, från 1970, porträtteras ett antal personer som blev rika under 1950- och -60-talen. Det handlar huvudsakligen om sådana personer som idag kallas för entreprenörer. En av de porträtterade är byggmästare John Mattsson som föddes 1915 på Väddö. Som 15-åring gick han till sjöss, men trivdes inte riktigt med detta utan fick senare på lite omvägar jobb som byggnadsarbetare i Skånska Cementgjuteriet (kallades skåningarna). Samtidigt som han arbetade där läste han kvällskurser och kom efter tre år in på ingenjörsutbildning vid Tekniska skolan. När han var färdig år 1941 fick han arbete hos skåningarna igen, nu som verkmästare. Detta var under en period när nästan ingenting byggdes i Sverige så han hade lite tur kan man nog säga.

Sitt första egna bygge som byggmästare färdigställde han 1945, samma år som han också bildade John Mattson Byggnads AB. Med hjälp av vännen och bilhandlaren Ingvar Bergengren (”Bilkungen”) fick han fler och större jobb som byggmästare. Firman växte och snart började han bygga bostäder i massproduktion med flera av Stockholms förortskommuner, Sollentuna, Täby, Danderyd, Nacka, Boo osv samt HSB som kunder. Detta var i början av miljonprogrammet och bolaget belv i mitten av 1960-talet ett av de största byggbolagen i Sverige. 1956 sålde han dock John Mattson Byggnads AB till Handelsbankens investmentbolag Industrivärden och fick dels 30 miljoner kronor i kontanter samt en post på 36 000 aktier i Industrivärden som betalning. Den aktieposten gjorde honom till den störste private aktieägaren i Industrivärden.

En del av fastigheterna som byggbolaget ägde köptes dock loss av John Mattson personligen och för skötseln av fastigheterna startade han Förvaltnings AB John Mattson. 1970 ägde han fastigheter till ett värd av omkring 50 miljoner. John Matsson Byggnads AB hade ett avtal med honom som gav dem rätten till att vara enda byggare på tomter som han exploaterade, exempelvis Larsbergsområdet på Lidingö. John Mattson själv var länge en stor privat aktieägare i Hennes & Mauritz (numera HM) och satt i styrelsen för bolaget under lång tid. En position och plats som numera övertagits av en annan byggföretagsägare, Fredrik Lundberg.

1984 hade fastighetsägandet flyttas till förvaltningsbolaget och värdet på fastigheterna uppgick till 700 miljoner kronor. I motsats till andra fastighetsägare och fastighetsbolag deltog John Mattson och hans bolag inte i fastighetsspekulationskarusellen. Förvaltningsolaget heter idag John Mattson Fastighets AB och äger bostadsfastigheter på Lidingö. Idag ägs bolaget av Kerstin Skarne (1948-) och Ann-Sofie Mattson, arvtagare till John Mattson. 2004 köptes Karin Mattson Nordin ut ur bolaget och Kristina Elfström köptes ut år 1997. Dessa fyra döttrar var de som ärvde företaget vid John Mattsons död år 1995. Kerstin Skarne är aktiv i en mängd företag och gift med Benkt Skarne (1941-), son till storbyggmästaren Allan Skarne i Ohlsson & Skarne.

Efter att Industrivärden köpt John Mattson Byggnads AB köpte detta bolag upp lundafirman Harry Karlsson och Stockholmsfirman Bergendahl & Höckert, bägge två välkända och välrenommerade byggföretag. Utöver detta skaffade sig Industrivärden också omfattande intressen i byggmaterialindustrin och köpte cementtillverkaren Gullhögens Bruk, mineralullstillverkarna Gullfiber, lättbetongstillverkaren Ytong samt A-betong mellan 1963 och 1971.

Via närstående bolaget Investment AB Promotion skaffade Handelsbanken/industrivärden sig kontroll över byggkranstillverkaren Lindénkranar, som köptes från uppfinnaren Elis Lindén (en annan av de personer som porträtteras i Olivecronas bok) år 1965. Lindén och hans partner i Lindénkranar fick 15 miljoner, huvudsakligen i Promotion-aktier. Promotion köpte i samma veva även Alimak-verken, HIAB och Åsedahus. Handelsbankgruppen skaffade sig på sätt så ett starkt grepp inom den, pga miljonprogrammet, så lukrativa och lönsamma byggbranschen. 1973 såldes Gullhögen till den dominerande cementtillverkaren i Sverige, Cementa, då en del av Euroc-koncernen.

John Mattson Byggnads AB heter idag JM AB och är ett av Sveriges större byggbolag med fokusering på bostäder. Bolaget är också en stor fastighetsägare, både vad det gäller bostäder och kommersiella fastigheter. Bolaget har ingen dominerande privat ägare utan de största ägarna är olika fonder och stiftelser där AMF pension och närstående bolag har 18,8% och Swedbankfonder 9,1%. Bolaget kan därmed sägas vara kontrollerat av dess bolag/institutioner. Den person som äger störst andel aktier är Stefan Persson (HM) med 0,5%.

Läs mer: Fastighetsaktien, Svefast, Fastighetsvärlden, Newsdesk1, 2, Fastighetssverige,

Källor utöver ovanstående och i texten nämnda:
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
CH Hermansson, Monopol och Storfinans – De 15 familjerna, 1965, 1971 (tredje omarbetade och reviderade upplagan)
CH Hermansson, Kapitalister II – Storfinans, 1981
Gustaf Olivecrona, Spekulanterna, 1984

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om John Mattson, Fastighets AB John Mattson, John Mattson Byggnads AB, JM AB, Kerstin Skarne, Ann-Sofie Mattson, Karin Mattson Nordin, Kristina Elfström, Larsberg, Lidingö, Sollentuna, Nacka, Täby, Danderyd, Bostadsbyggande, Miljonprogrammet, Handelsbanken, Industrivärden, Gullhögens Bruk, Ytong, Gullfiber, A-betong, Samhälle, Bostadspolitik

Anders Diös föddes år 1891 i Indors by i Våmhus socken. I byn, som en gång fungerat som fäbod till Bonäs, levde vid denna tid ett trettiotal familjer. Förhållandena var mycket knappa. I byn tillverkades hårkonst och korgar. Hårkonsten såldes av kvinnorna som kunde resa så långt som till Skottland och Ryssland för att få konstverken sålda. I denna fattiga miljö föddes Djus Anders (senare Anders Diös).

I motsats till många av sina jämnåriga utvandrade inte Djus Anders till USA. Flera av hans vänner gjorde det dock, däribland hans syssling Martis Jerk, senare Erik Wickman, grundaren av bussföretaget Greyhound. Djus Anders kunde med hjälp av ekonomiskt bistånd från Anders Zorn och dennes fru Emma studera, först på Mora Folkhögskola och sedan på teknisk skola i Borås. Efter studierna blev han lärare för blivande byggnadsingenjörer i Sala och startade 1921 sin egen byggfirma, Anders Diös AB. Han blev också en nära vän till paret Zorn.

När det kom igång ett ökat byggande på 1930-talet växte firman och blev ett byggföretag inriktat på bostäder men kom också att bli lite av specialister på renovering av kyrkor och kulturminnen. 1926-28 flyttade Diös sin byggnadsfirma till Uppsala i samband med bygget av Vaksalaskolan. Företaget blev den dominerande byggfirman i Uppland och Dalarna, speciellt i Uppsala och Siljansbygden. Efter kriget drog firman stor fördel av miljonprogrammet och blev en av Sverige största byggfirmor.

År 1963 var Byggnadsfirman Anders Diös Sveriges näst största byggföretag med nära 3 000 anställda årsarbetare. Störst var Skånska Cementgjuteriet. 1969 hade Diös blivit omsprunget av ytterligare ett antal byggbolag, BPA, SIAB och om Johnsonkoncernens byggföretag (Nya Asfalt, Svenska Väg och Granit & Betong) räknas ihop också av dessa. Fortfarande 1989 var bolaget en stor arbetsgivare. Detta år hade bolaget 3 860 anställda och omsättningen uppgick till 4,9 miljarder kronor.

Byggentreprenadverksamheten avyttrades i två omgångar efter Anders Diös bortgång år 1986, först 1987 och sen 1990 då den sista delen av byggrörelsen såldes till SIAB, som senare gick upp i NCC. Kvar blev ett fastighetsbolag som knappast kan sägas ha deltagit i fastighetspekulationen på 1980-talet eller tidigare. Detta då företaget hade i stort sett alla sin fastigheter på mellanstora och små orter. På senare tid kom företaget att heta Diös AB. Företaget hade också ägarintressen i AB Adeförvaltning, Adeprojekt, Upplandsbetong AB, Dahlströms fastighetsservice AB, Studentstaden i Uppsala, Uppsala Sience park, m.fl.

1992, under fastighetskrisen, fick bolaget inställa betalningarna och 1993 var rekonstruktionen av bolaget avslutad.

Vi flera tillfällen därefter såldes fastigheter av Diös till bland annat AP-fonderna och fastighetsbolaget Norrporten.

År 2000 såldes resterande fastighetsinnehav och bolaget till AP-Fastigheter (AP-fonderna) och företaget slutade existera. Det senare existerande företaget Diös Fastigheter AB har inget mer gemensamt med den gamla firman än namnet. Dominerande ägare är jämtlandsfamiljen Persson med släktingar (PerssonInvest) och byggföretaget PEAB:s ägare, familjen Paulsson via bolaget Brinova.

Anders Diös dottersonson Oscar Diös driver vandrarhem i Uppsala.

Läs mer: DT, Brf Börje, Branschnyheter, Newsdesk, Alphyddan, Dalakändisar,

Källor utöver ovan länkade och nämnda:
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971

Urpsrungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Diös, Djus Anders, Anders Zorn, Anders Diös AB, Diös Fastigheter, AP-Fastigheter, Uppsala, Våmhus, Bonäs, Indor, Greyhound, Siljansbygden, Byggindustri, Fastighetsägare, Ekonomi, Samhälle

Einar Mattsson (1904-2001), storebror tlll John Mattson arbetade som byggnadsarbetare på 1930-talet hos bl.a. byggmästare Anders Andersson, men grundade 1935 ett eget byggbolag, Einar Mattsson Byggnads AB. Från första början byggde företaget främst enfamiljshus men på 1940-talet övergick man till att i huvudsak bygga flerfamiljshus.

Einar Mattsson, som nämns bland de nyrika i en uppräkning i Gustaf Olivecronas bok De nya miljonärerna från 1971, har donerat pengar till en stiftelse, som delar ut pengar för studier för byggfolk, och som kontrolleras av Arkitekturmuseet.

Idag ägs företaget av hans ättlingar med efternamnet Ränk. Precis som med hans bror och byggmästare som Allan Skarne och Anders Diös kom miljonprogrammet att göra Einar Mattsson rik. Och hans ättlingar, som dottern Marianne, gift Ränk, finns oftast med bland Sveriges 100 rikaste i olika listningar. Hennes son Stefan Ränk är för närvarande VD i familjeföretaget som numera är främst fastighetsägare och inte byggbolag.

År 2008 köpte Einar Mattsson Byggnads AB hela det fastighetsbestånd i Hjulsta som ägdes av det allmännyttiga bolaget AB Svenska Bostäder. Försäljningen medförde att socialdemokraterna hoppade av det politiska samarbetet, Järvadialogen, kring bostadsfrågan på Järvafältet och hur området ska utvecklas, det så kallade Järvalyftet. Köpet innebar att Einar Mattsson ökade antalet lägenheter i av bolaget ägda fastigheter med 30%, från 4 000 till 5 200.

Einar Mattsson Byggnads AB, via ett dotterbolag har dessutom under 2009 köpt aktier i det bolag, JM AB, som en gång grundades av Einar Mattssons yngre bror, John Mattson. Ett aktieinnehav som, enligt förteckningen på JM:s hemsida, dock tycks ha avyttrats igen.

Läs mer: SVT, Fastighetstidningen, Fastighetsaktien, Fastighetsvärlden, FSVE, Newsdesk, Byggindustrin, SR, AV1, 2, AB,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Einar Mattsson, Marianne Ränk, Stefan Ränk, Familjen Ränk, Einar Mattsson Byggnads AB, Byggbolag, Fastighetsbolag, Samhälle, Ekonomi, Historia

BPA:s ursprung står att finna i Tyskland och England. Ernst Wigforss med flera socialdemokrater reste i början av 1920-talet på en studieresa till de nämnda länderna för att studera gillessocialismen. Indirekt ledde rapporterna från resan till att ett lokalt byggnadsgille startades i Stockholm 1922. Namnet på gillet blev Fackföreningarnas byggnadsproduktion. Efter hand bildades liknande gillen på andra orter i Sverige.

På fackligt initiativ startades också Svenska Riksbyggen år 1940/1941. Målsättningen var att projektera och bygga bostadshus samt låta de lokala byggnadsgillena få jobben. Det var ett sätt att försöka få bukt med den arbetslöshet som det minskande byggandet under kriget förde med sig. 1952 bildades bolaget Byggfackens Central AB med uppgift att svara för Riksbyggens kapitalförvaltning. Under 1950-talet och 1960-talet fick bolaget alltmer karaktären av ett holdingbolag med en rad dotterbolag, däribland byggbolag och med kommuner delägda fastighetsbolag. Bland de bolag man delägde med kommuner fanns år 1972 AB Bergshamrabyggen (Riksbyggens andel 40%), AB Boråsbyggen (40%), AB Botkyrkabyggen (40%), Eskilstuna Bostads AB (40%), AB Kongahälla (15%), AB Kristianstadsbyggen (30%) och AB Sundsvallsbyggen (40%). 4 år senare kvarstod bara ägande i 4 av dessa. Ett dotterbolag var AB Stockholmsbyggen.

1967 lades en utredning fram som gick ut på att de lokala byggnadsgillena skulle slås samman till en landsomfattande storkoncern. BPA Byggproduktion AB blev resultatet som röstades igenom på Riksbyggens årsmöte 1967. Byggnadsarbetarförbundet och LO hade röstmajoritet och såg till att det blev som de ville.

Bolaget blev snabbt ett av Sveriges största byggbolag och redan 1970 var det näst störst. 1972 hade Riksbyggen 1 800 anställda och BPA 16 000, endast cirka 4 000 färre än det största byggbolaget, Skånska Cementgjuteriet. Precis som skåningarna byggde också BPA allting, bostäder, offentliga byggnader, skolor, industribyggnader, kontor, vägar osv. BPA var störst på bostäder och förutom Riksbyggen och HSB var även de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen vanliga beställare. Riksbyggen förvaltade 1970 omkring 100 000 egna bostadsrättslägenheter och dessutom omkring 35 000 hyreslägenheter åt olika kommuner.

Styrelsen i Svenska Riksbyggen och BPA var i allmänhet exakt densamma med undantag av vardera bolags VD. 1970 satt Knut Johansson (Byggnads), Börje Jönsson (Byggnads), Arne Geijer (LO), Harry Hjalmarsson (KF), Sterner Samuelsson (Elektrikerna), Gunnar Karlsson (Målarna), Gunnar Hallström (Kommunal), Valdemar Lundberg (Fabriks), Åke Nilsson (Metall), Klaes-Erik Nyberg (Byggnads), Gunnar Andersson (Byggnads) och Nils Hörjel i de två styrelserna. Carl Olof Ek, VD i BPA satt dessutom i BPA:s styrelse och Riksbyggens VD Gösta Blomqvist satt i den styrelsen.

1986 introducerades BPA på börsen, men redan i början av 1990-talet påbörjades en gradvis avveckling av BPA då bolaget fick ekonomiska problem i samband med fastighetskraschen. 1993 såldes byggdelen av BPA till familjen Paulssons Peab. Den kvarvarande installationsdelen köptes av norska Bravida år 2000.  Riksbyggen finns kvar oförändrat och har idag 2 300 anställda.

Andra källor:
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Byggnadsgillen, BPA, BPA Byggproduktion AB, Byggfackens Central AB, Svenska Riksbyggen, Riksbyggen, Bostadsbyggande, MIljonprogrammet, Fackföreningar, Ekonomi, Historia

År 1917 startade bergsingenjören Johan Bonthron och civilingenjören Paul Wretlind företaget Bonthron & Wretlind. Företaget bedrev handel med järn, stål, byggnadsmaterial samt maskiner. Verksamheten upphörde år 1922. År 1918 var samma män några av stiftarna till det nya företaget AB Vägförbättringar.

AB Armerad Betong bildades 1916 för att bygga i det moderna materialet armerad betong.

1964 bildades företaget AB Företagsfinans som ett så kallat utvecklingsbolag:

Företagsfinans bildades 1964 som ett dotterbolag till AB Custos som från start ägde 72% av aktierna och rösterna i företaget. Företagsfinans var följaktligen ett företag som stod nära Skandinaviska Banken. Bolaget hade delvis en annan inriktning än de andra utvecklingsbolagen då man inte ville köpa majoritetsintressen i bolag man ville utveckla och förändra. Istället köpte man ofta en stor minoritetsandel i olika bolag.

Som det nu blev så blev Företagsfinans aldrig något egentligt utvecklingsbolag utan ett mer klassiskt investmentbolag med aktieposter i en rad börsnoterade bolag. Oftast relativt små poster utom i ett par fall, Investment AB Öresund, Wilh. Sonesson AB, AB Cardo, AB Armerad Betong och ABV – Vägförbättringar AB. I de två sistnämnda så var Företagsfinans kontrollerande aktieägare redan år 1972 via sitt dotterbolag Förvaltnings AB Egam. Cardo och Öresund kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos bland annat via Företagsfinans.

Förutom de två stora byggbolagen så ägde Företagsfinans vid den tiden också en majoritet av aktierna i S:t Eriks Betong, ett företag som tillverkade produkter av betong.

1973 såldes Företagsfinans av de dåvarande ägarna, Säfveåns AB och AB Custos till ett konsortium av skåneföretag, AB Cardo (med Custos som största aktieägare), Gorthon Invest AB, Åkermans Verkstad AB (familjen Linander), AB Hevea (senare Latour och ägt av familjen Douglas) och ABV. Det viktigaste företag som kontrollerades av Företagsfinans vid denna tid var Byggnads AB Balken som var moderbolag för AB Armerad Betong och AB Vägförbättringar (ABV). Balken hade bildats genom en rad fusioner och affärer åren 1971 och 1972:

ABV var vid den tiden ett dotterbolag till Byggnads AB Balken. Byggnads AB Balken hette tidigare AB Armerad Betong, ett byggbolag som startades 1916 och som 1971 hade Företagsfinans som största ägare. Året därefter köpte AB Armerad Betong upp ett annat byggbolag som startat 1918, ABV – AB Vägförbättringar. Näst största ägare i det bolaget var Företagsfinans. I samband med köpet bytte AB Armerad Betong namn till Byggnads AB Balken och ett nytt dotterbolag, med det gamla namnet, skapades som tog över byggverksamheten i moderbolaget. Balken hade alltså två dotterbolag och Företagsfinans som största ägare med 34% av rösterna i Balken.

År 1972 hade Byggnads AB Balken sammanlagt 8 500 anställda. Av dessa fanns 4 600 i AB Armerad Betong (det nya dotterbolaget) och 3 900 i ABV. 1977 genomfördes en fusion mellan ABV, Balken och det nya Armerad Betong och företaget Armerad Betong Vägförbättringar (ABV) bildades. Koncernen var Sveriges tredje största byggkoncern och omfattade även några byggmaterialföretag som ägdes av huvudägaren bakom Balken, AB Företagsfinans. I likhet med andra samtida byggbolag levde man förhållandevis gott på miljonprogrammets byggboom.

I början av 1980-talet köpte Anders Walls bolag Argentus och Beijerinvest en stor post i Företagsfinans och 1981 kan man anse att företagen i gruppen kontrollerades av Wall, då det inte längre fanns någon annan större ägare utöver ABV:s personal- och pensionstiftelser:

Anders Walls Investment AB Argentus hade nu också seglat upp som storägare i Företagsfinans med kontroll över 15% av rösterna och således hade nu, 1983, Anders Wall ett visst inflytande i företaget. Uppköpen av aktier i Företagsfinans hade börjat 1979 då dåvarande Beijerinvest lade ett bud. Balken Invest kontrollerade 28,9% och ABV 27,6%.

Men 1986 hade istället bolaget Pronator, med Hans Larsson, Christer Jacobsson och Hans Larsson som största ägare, tagit kontroll äver Företagsfinans och ABV.  Pronator ägde 35,7% av Företagsfinans och 17,7% av ABV. Företagsfinans ägde för sin del 29,7% i ABV medan ABV ägde 24,9% av Företagsfinans.

I slutet av 1980-talet började Johnsonkoncernen köpa aktier i ABV. 1988 var ABV ett dotterbolag till Nordstjernan coh ett år senare fusionerades ABV med Ax:son Johnsons byggföretag Johnson Construction Co (JCC) och NCC bildades. Vid denna tid hade byggföretaget ABV ungefär 12 000 anställda.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Bonthron, Paul Wretlind, AB Vägförbättringar, ABV, AB Armerad Betong, AB Företagsfinans, Byggnads AB Balken, Byggbolag, JCC, NCC, Ekonomi, Historia

Svenska Väg AB bildades den 1 oktober 1930 då Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB avskiljde den vägbyggnadsavdelning som funnits sedan 1927 i ett separat bolag. Redan 1925 hade dock Nya Murbruksfabriken börjat söka sig till vägbyggnadsbranschen. Det första asfaltverket inköptes i december 1926. Företaget kom att på entreprenad utföra Stockholms stads vägunderhållnings- och asfaltsarbeten. Under andra världskriget åtog man sig även stora befästningsarbeten för armén och marinen.

Nya Murbruksfabriken i Stockholm AB bildades 1889 byggmästare Robert Alderin. Alderin dog 1916 och bolaget kom från 1917 att vara i Rederi AB Nordstjernans ägo (familjen Ax:son Johnson). Bolaget arrenderade och drev grustäkter vid sidan av kalkbruks och murbrukstillverkningen. Företaget förblev i Nordstjernans ägo tills det 1965 fusionerades med AB Strå Kalkbruk som också ägdes av familjen Ax:son Johnson varvid Stråbruken AB bildades.

Familjen Ax:son Johnson kontrollerade via personliga aktieinnehav också byggbolaget Nya Asfalt AB. Nya Asfalt AB grundades så tidigt som 1875 men hamnade i Johnson-familjens kontroll via köp år 1928. Anledningen var att man samma år anlade ett stort raffinaderi i Nynäshamn, AB Nynäs Petroleum.  De tyngre produkterna från detta raffinaderi kunde finna avsättning via Nya Asfalt AB. 1963 kontrollerade familjen Ax:son Johnson dessutom ett bolag vid namn Johnson Construction Co. 1972 hade detta företag 70 anställda. Nordstjernan ägde 50% och Nya Asfalt 50%.

1960 hade Nya Asfalt AB 2 600. Det är oklart hur många anställda som fanns i de andra byggbolagen samma år. I hela Nordstjernan fanns 15 200 anställda men det omfattar mekaniska verkstäder, stålverk, varv och mycket annat. 1972 hade Svenska Väg AB 3 300 anställda och Nya Asfalt AB 3 400 anställda. Sistnämnda år kontrollerade familjen Ax:son Johnson också bolaget Granit & Beton AB. Tillsammans var Johnsongruppen det tredje största byggbolagsblocket i Sverige efter Skånska Cementgjuteriet och BPA.

1980 fusionerades Nya Asfalt AB, Svensk Väg AB och Johnson Construction Company AB (JCC). Det nya bolaget fick namnet Johnson Construction Company AB och Nordstjernan som huvudägare. 1988 köptes ABV upp och det nya företaget Nordic Construction Company (NCC) bildades. Vid grundandet var bolaget Sveriges och Norden största byggföretag på hemmamarknaden. Skanska var dock totalt sett större. 1991 genomfördes en fusion mellan Nordstjernan och NCC på så sätt att Nordstjernan blev moderbolag till NCC som noterades på börsen. 1997 fusionerades byggbolaget SIAB med NCC. Nordstjernan förblev huvudägare i företaget som behöll namnet NCC.

Idag har NCC 18 200 anställda och är det största byggföretaget på den svenska hemmamarknaden. Huvuddelen av de anställda finns i Sverige och andra nordiska länder. NCC-koncernen ha en lång rad dotterbolag, däribland en del byggbolag som köpts upp under åren.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nya Murbruksfabriken, Svenska Väg, Robert Alderin, Nordstjernan, Ax:son Johnson, Nya Asfalt AB, Granit & Beton AB, Johnson Construction Company AB, JCC, SIAB, ABV, Ekonomi, Historia

Ett av de större svenska byggföretagen på miljonprogrammets tid var Svenska Industribyggen AB (SIAB). Ett bolag som hade 4 200 anställda år 1972 och med det var Sveriges fjärde största enskilda byggbolag. Balkenkoncernen med två byggbolag, ABV och Armerad Betong) var dock sammantaget större med totalt 8 200 anställda. Armerad Betong var också enskilt större och därmed Sverige tredje största byggföretag med sina 4 600 anställda. Största byggföretaget var AB Skånska Cementgjuteriet och näst störst BPA.

I likhet med många andra svenska bygg- och fastighetsföretag (bl.a. Riksbyggen och JM) bildades bolaget under andra världskriget, närmare bestämt 1945. Till en början byggde man främst industribyggnader men senare blev det i huvudsak bostäder.

Under miljonprogrammets tid växte SIAB kraftigt för att bli ett av Sveriges stora byggbolag. SIAB var kända för att vara specialister på småhusbyggen och byggde alltså en en hel del av miljonprogrammets radhus och villor. Ägare av SIAB från starten och fram till och med 1970-talet var ett par byggnadsingenjörer. 1972 ägde Håkan Birke med familj hälften av företaget och Sven Dahlberg med familj den andra hälften. Tillväxten skedde bland annat genom uppköp. Ett bolag som tidigt hamnade under SIAB:s hatt var Hermansson Byggnads AB i Bjuv. 1976 hade AB Custos skaffat sig 50% av rösterna i bolaget genom dotterbolaget Fastighets AB Hufvudstaden genom att köpa familjen Dahlbergs andel. Familjen Birke kvarstod som ägare av de resterande aktierna. 1977 hade SIAB 3 900 anställda.

På 1980-talet skaffade sig Lundberg-Gruppen ägarkontrollen i SIAB. 1986 kontrollerade Lundbergs 45,7% av röster och kapital i SIAB. Lundbergföretagen överförde 1994 sin byggverksamhet till SIAB men redan 1992 köpte SIAB NPL Bygg från konkursade Conata-gruppen. 1997 fusionerades SIAB med familjen Ax:son Johnsons byggbolag NCC:

Bolagen hoppas att konkurrenskraften stärks med ett samgående. NCC och Siab menar att de båda företagen kompletterar varandra väl med sina styrkor inom anläggning respektive bostadsbyggande, något som anses ge en bra bas för ökad internationalisering. Erbjudandet innebär att aktieägarna i Siab erhåller fyra aktier i NCC för varje sjutal Siab-aktier. Det motsvarar en budpremie på ungefär 28 procent. Lundbergs, som är huvudägare i Siab, har accepterat budet tillsammans med den näst största ägaren Robur. NCC:s huvudägare Nordstjernan blir huvudägare även i det nya bolaget med 46,4 procent av rösterna och 32,1 procent av kapitalet. Lundbergs blir näst störst med 16,3 procent av rsöterna och Robur tredje störst med 9,8 procent. VD i det nya bolaget blir NCC:s Jan Sjöqvist medan Siabs Lars Wuopio blir vice VD. Styrelseordförande blir NCC:s Bernt Magnusson medan Siabs Fredrik Lundberg blir vice.

Fusionen innebar att det nya sammanslagna bolaget blev det största byggföretaget på den inhemska svenska marknaden och i Norden. Totalt är dock Skanska större. Lundbergs fick en större aktiepost i NCC efter fusionen. Aktieposten såldes 2010.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Industribyggen AB, SIAB, Sven Dahlberg, Håkan Birke, Hermansson Byggnads AB, AB Custos, Fastighets AB Hufvudstaden, Lundbergföretagen, NPL Bygg, NCC, Miljonprogrammet, Småhus, Radhus, Ekonomi, Historia

John Mattson startade som anställd i Skånska Cementgjuteriet. 1945 bildade han ett egt byggbolag, John Mattson Byggnads AB:

Sitt första egna bygge som byggmästare färdigställde han 1945, samma år som han också bildade John Mattson Byggnads AB. Med hjälp av vännen och bilhandlaren Ingvar Bergengren (”Bilkungen”) fick han fler och större jobb som byggmästare. Firman växte och snart började han bygga bostäder i massproduktion med flera av Stockholms förortskommuner, Sollentuna, Täby, Danderyd, Nacka, Boo osv samt HSB som kunder. Detta var i början av miljonprogrammet och bolaget belv i mitten av 1960-talet ett av de största byggbolagen i Sverige. 1956 sålde han dock John Mattson Byggnads AB till Handelsbankens investmentbolag Industrivärden och fick dels 30 miljoner kronor i kontanter samt en post på 36 000 aktier i Industrivärden som betalning. Den aktieposten gjorde honom till den störste private aktieägaren i Industrivärden.

Fastighetsdelen av företaget behöll dock John Mattson och hans ättlingar äger det än.

Efter att Industrivärden köpt John Mattson Byggnads AB (JM) köpte detta bolag upp lundafirman Harry Karlsson och Bergendahl & Höckert (tidigare ett dotterbolag till AB Geveko), bägge två välkända och välrenommerade byggföretag. Utöver detta skaffade sig Industrivärden också omfattande intressen i byggmaterialindustrin och köpte cementtillverkaren Gullhögens Bruk, mineralullstillverkarna Gullfiber, lättbetongstillverkaren Ytong samt A-betong mellan 1963 och 1971.

Via närstående bolaget Investment AB Promotion skaffade Handelsbanken/Industrivärden sig kontroll över byggkranstillverkaren Lindénkranar, som köptes från uppfinnaren Elis Lindén (en annan av de personer som porträtteras i Olivecronas bok) år 1965. Lindén och hans partner i Lindénkranar fick 15 miljoner, huvudsakligen i Promotion-aktier. Promotion köpte i samma veva även Alimak-verken, HIAB och Åsedahus. Företag som alla på något sätt hade intressen av eller i byggbranschen. Handelsbankgruppen skaffade sig på sätt så ett starkt grepp inom den, pga miljonprogrammet, så lukrativa och lönsamma byggbranschen. Promotion var ett så kallat utvecklingsbolag, dåtidens riskkapitalbolag. Under 1980-talet avvecklades Promotion, alla bolag såldes allteftersom. 1987 köptes aktiemajoriteten i AB Bacho, Promotion bytte namn till Investment AB Bacho. 1991 köptes Investment AB Bacho av AB Industrivärden och verkstadsbolaget Bacho såldes.

1973 såldes Gullhögen till den dominerande cementtillverkaren i Sverige, Cementa, då en del av Euroc-koncernen. En avveckling av Handelsbankens byggintressen påbörjades.  JM, som hade 2 700 anställda år 1972 kom dock att kontrolleras av Industrivärden många år till. JM ägdes 1986 fortfarande av Handelsbankintressen som då kontrollerade totalt 50,6% av rösterna och 33,2% av kapitalet varav Industrivärden 50,2% och 32,5%.

John Mattson Byggnads AB heter idag JM AB och är ett av Sveriges större byggbolag med fokusering på bostäder. Bolaget är också en stor fastighetsägare, både vad det gäller bostäder och kommersiella fastigheter. Bolaget har ingen dominerande privat ägare utan de största ägarna är olika fonder och stiftelser där AMF Pension och närstående bolag har 18,8% och Swedbankfonder 9,1%. Bolaget kan därmed sägas vara kontrollerat av dessa bolag/institutioner. Den person som äger störst andel aktier är Stefan Persson (HM) med 0,5%.

Handelsbanken/Industrivärden kontrollerar idag istället ett mycket större byggföretag, Skanska.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om John Mattson, John Mattson Byggnads AB, JM Bygg AB, AB Industrivärden, Byggnads AB Harry Karlsson, Bergendahl & Höckert, Lindénkranar, Handelsbanken, Byggbolag, Miljonprogrammet, Historia, Ekonomi

Familjen Douglas inträde stora näringslivet vid 1980-talets början kan sägas baserat på kapital från vara hotell- och fastighetsaffärer under slutet 1970-ta1et. År 1985 Douglas av var ägarintressen knutna till framför allt investmentföretaget Hevea, som kontrollerade den från familjen Philip-Sörensen avyttrade svenska delen av bevakningsföretaget Securitas med omkring 5 000 anställda. Via Hevea var Douglas också största ägare i Schatullet och delad största ägare i Forsinvest. Därutöver innehade Douglas begränsade intressen i Almedahl, Boliden och Trelleborg.

Ägarutredningen SOU 1988:38

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hevea, Schatullet, Securitas, Forsinvest, Douglas

Gruppen Jacobsson-Larsson-Wattin utgör företagsledningen i konsultföretaget Pronator och är tillika företagets huvudägare. Genom Pronators förvärv hösten 1985 av förvaltningsföretaget Balken Invest som i sin tur var byggnadsföretaget ABV, blev Jacobsson-Larsson-Wattin i största ägare i praktiken också kontrollerande ägare i ABV med 10 000 anställda och ingick därför bland de stora ägarna i näringslivet detta år. ABV-innehavet såldes emellertid våren 1988 till Nordstjernan, som därefter förvärvade resterande aktier i ABV.

Ägarutredningen SOU 1988:38

Läs även andra bloggares åsikter om Jacobsson, Larsson, Wattin, Pronator, ABV

Företagsfinans, som 1979 saknade kontrollerande ägare och ingick i flera ömsesidiga ägarsamband. Företagsfinans betraktades därför som slutägare. Företaget hade år 1979 helägd industrirörelse med drygt som en 400 anställda och var största ägare i ABV med närmare 10 000 anställda liksom i Gorthon Invest och Sture Ljungdahl AB.

Byggnads- och fastighetsföretaget ABV bildades år 1977 genom en sammanslagning av de två företagen AB Armerad Betong och Vägförbättringar AB. Ägarstrukturen i ABV utmärktes under 1980-talets första hälft av omfattande ömsesidiga ägarsamband med företagen Balken och Företagsfinans. Tillsammans hade två av företagen alltid majoritet i det tredje företaget av de tre, vilket skapade en mycket stark ställning för företagsledningen i ABV och utestängde potentiella förvärvare av företaget. Konstruktionen tilldelades i media epitetet hajburen.

Industrirörelsen såldes under slutet år 1979. Tre år senare såldes också innehaven i Gorthon Invest och Sture Ljungdahl, varefter endast kontrollinnehavet i ABV återstod. Efter flera strider om kontrollen över Företagsfinans och därmed indirekt även om ABV, vilka beskrivits i utredningens rapport Ömsesidigt aktieägande mellan svenska börsföretag Ds I 1986:6, förvärvades Företagsfinans år 1986 av konsultföretaget Pronator. Företagsfinans position som slutägare försvann därmed och år 1988 lät Pronator avyttra ABV-innehavet till det av släkten Ax:son Johnson kontrollerade Nordstjernan.

ABV omsatte år 1987 drygt 10 miljarder kronor och hade i genomsnitt under året 12 000 anställda.

Ägarutredningen SOU 1988:38

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Företagsfinans, Balken, ABV, Gorthon Invest, AB Sture Ljungdahl

Dunkergruppen är en samlande beteckning för Henry och Gerda Dunkers nr Donationsfond nr 1 och 2 samt Henry och Gerda Dunkers Stiftelse. De var år 1963 kontrollerande ägare i gummiföretagen Trelleborg och Tretorn med tillsammans närmare 8 000 anställda.

Tretorn såldes år 1980 till investmentföretaget Aritmos och sysselsättningen i Trelleborg minskade kraftigt i slutet av 1970-talet och början 1980-talet, varför Dunkergruppen år 1985 inte återfanns bland ägare som kontrollerade företag som minst 5 000 anställda.

Dunkergruppens bortfall ur gruppen stora ägare under 1980-talets första hälft var emellertid en tillfällig företeelse. Trelleborgs verksamhet har efter år 1985 kraftigt expanderat dels internt, dels genom företagsförvärv. Det sysselsättningsmässigt största förvärvet gjordes år 1987 då Trelleborg köpte Boliden med 15 000 anställda.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Trelleborg, Tretorn, Dunker

Industriverket genomförde en undersökning av ägandet i det svenska näringslivet 1977-79 som publicerades 1980 (SIND 1980:5). Undersökningen kartlade 10 familjer med ägarintressen i företag med fler än 5 000 anställda plus ytterligare 2 familjer med företag som hade fler än 2 000 anställda. Dessutom var 9 direktörsledda företagsgrupper kartlagda varav tre hade varit familjestyrda år 1963. Sammanlagt 12 finansfamiljer och 9 finansgrupper varav 20 med fler än 2 000 anställda.

De kvarvarande familjerna var Wallenberg, Ax:son Johnson, Salén, Wall, Klingspor/Stenbeck, Bonnier, Söderberg, Broström och Kempe och de som ändrats till direktörskontrollerade grupper var Wehtje som blivit Euroc/Cementgjuteriet, Dunker som nu kontrollerades av en grupp direktörer med bas i några stiftelser och Mark/Carlander som blivit Asken. Kvarvarande direktörsstyrda grupper var Handelsbanken/Industrivärden och Custos. Nya familjer var Salén, Wall, Philip-Sörensen (Securitas), Philipson och Persson (HM) och nya ägargrupper var Praktikergruppen, Företagsfinans, Cardo och Säfveån. Siffrorna på antalet anställda i familjen Philip-Sörensens företag är dock alldeles för låga då familjen också ägde två större företag registrerade i Danmark.

Antal anställda i Sverige för olika ägargrupper 1977 enligt SIND 1980:5. Kontrollerade och delkontrollerade företag.

Wallenberg, 220 000
Industrivärden, 172 000
Custos, 79 000
Ax:son Johnson, 51 000
Asken, 37 000
Salén, 32 000
Cementkapitalet, 32 000
Praktikergruppen, 28 000
Wall, 34 000
Stenbeck, 28 000
Bonnier, 23 000
Söderberg, 17 000
Företagsfinans, 12 000
Broström, 11 000
Cardo, 7 000
Kempe, 7 000
Dunker, 6 000
Philip-Sörensen, 6 000
Philipson, 3 000
Persson, 2 000

Några år innan Industriverkets undersökning kom ut så publicerades Vem äger storföretagen (1977) av Sverker Lindström och Sten Nordin.  Boken tar upp finansfamiljerna Wallenberg, Stenbeck/Klingspor, Salén, Ax:son Johnson, Wall, Mark/Carlander, Bonnier, Philip-Sörensen, Linander/Gorthon, Söderberg, Dunker, Kempe/Carlgren, Kockum, Broström och Malmros/Roos. Dessutom finansgrupperna Volvo, Custos/Säfveån, Cementkapitalet och Gränges. 15 familjer och 4 finansgrupper. Linander/Gorthon motsvarar Företagsfinans och för en gångs skull är Gränges med.

C.H. Hermansson gav 1981 en utökad och omarbetad version av Monopol och storfinans – de 15 familjerna i två volymer med titlarna Kapitalister I – Monopol och Kapitalister II – Storfinans. De böckerna tog upp finansfamiljerna Wallenberg, Söderberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Kempe/Carlgren, Klingspor/Stenbeck, Roos & Malmros, Salén, Wall, Persson, Philipson och Philip-Sörensen samt finansgrupperna Industrivärden/Handelsbanken, Dunker och Custos. Det handla rom förhållandena 1979

Ägargrupper, SIND 1979, Lindström 1977, Hermansson 1979

Wallenberg, Wallenberg, Wallenberg
Industrivärden, -, Industrivärden
Ax:son Johnson, Ax:son Johnson, Ax:son Johnson
Euroc/Cement, Cementkapitalet, Euroc/Cement
Wall, Wall, Wall
Klingspor/Stenbeck, Klingspor/Stenbeck, Stenbeck
Bonnier, Bonnier, Bonnier
Söderberg, Söderberg, Söderberg
Kempe, Kempe/Carlgren, Kempe/Carlgren
Asken, Mark/Carlander, Asken
Dunker, Dunker, Dunker
Custos, Custos, Custos
Salén, Salén, Salén
Broström, Broström, Broström
Philip-Sörensen, Philip-Sörensen, Philip-Sörensen
Persson, -, Persson
Philipson, -, Philipson
Företagsfinans, Linander/Gorthon, -,
Praktikergruppen, -, –
Cardo, -, –
-, Roos/Malmros, Roos/Malmros
-, Volvo, –
-, Gränges, –
-, Kockum, –

Överensstämmelsen mellan de olika listningarna är ganska stor, men Lindström och Nordin har tagit med fler direktörskontrollerade företag än de andra. Ett direktörskontrollerat företag som saknas är Esselte.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ägargrupper, Vem äger storföretagen, SIND 1980:5, Industriverket, Wallenberg, Handelsbanken, Industrivärden, Wall, Ax:son Johnson, Broström, Kempe, Carlgren, Söderberg, Asken, Företagsfinans, Volvo, Cementkapitalet, Persson, Dunker, Custos, Salén, Philip-Sörensen, Gränges

De finansfamiljer, dvs huvudägare i det privata svenska näringslivet, som Ägarutredningen (SOU 1988:38) identifierade var Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Kempe/Carlgren, Stenbeck, Wall, Penser, Lundberg, Lindholm, Jacobsson/Larsson/Wattin, Kamprad, Lindén, Olsson, von Kantzow och Douglas. 16 familjer. Kamprad fanns dock bara med i listan som återges nedan och inget om familjen fanns i texten. Dessutom identifierade utredningen 4 direktörskontrollerade ägargrupper och företag, Industrivärden/Handelsbanken, Volvo, Skanska och Boliden.

1963 omfattade Koncentrationsutredningens kartläggning 16 familjer och två direktörsledda företagsgrupper. Eller uttryckt på annat sätt, två bankgrupper kontrollerade av familjer, två direktörsledda bankgrupper och 14 finansfamiljer. De 16 familjerna var Wallenberg och Roos som kontrollerade varsin bankgrupp, Ax:son Johnson, Wehtje, Söderberg, Kempe, Mark/Carlander, Bonnier, Klingspor/Stenbeck, Kockum, Dunker, Broström, Ericsson, Åhlén, Bergengren och Edstrand och de två direktörskontrollerade grupperna var Handelsbanken/Industrivärden och Skandinaviska Banken/Custos.

Av Koncentrationsutredningens 16 finansfamiljer och två finansgrupper fanns 11 stycken kvar i Industriverkets undersökning som kartlade förhållandena 1977-79, därav båda de direktörsledda grupperna. Ytterligare tre finansfamiljer hade ändrats till en direktörskontrollerade finansgrupper. De identifierade också 7 nya finansgrupper varav tre familjer och 4 direktörsledda grupper. De kvarvarande finansfamiljerna i Industriverkets undersökning (SIND 1980:5) var Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Broström, Söderberg, Kempe/Carlgren, och Stenbeck. De tre som blivit direktörskontrollerade var Mark/Carlander som nu hade namn efter Investment AB Asken, Euroc/Cementgjuteriet som tidigare kontrollerats av familjen Wehtje samt Dunkergruppen, Nya familjer och grupper var Salén, Wall (Beijerinvest), Philip-Sörensen, Cardo, Euroc/Cementgjuteriet, Företagsfinans och Praktikergruppen.

I Ägarutredningen fanns 7 av grupperna från 1963 kvar år 1985 liksom två av de nya från 1978, en finansfamilj och en direktörsledd grupp. Av de som var kvar från 1963 var bara två grupper direktörsledda. Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Kempe/Carlgren och Stenbeck var familjerna och Skanska och Handelsbanken/Industrivärden grupperna. De som var kvar från 1979 var Wall och Skanska (Euroc/Cementgjuteriet) och nya var familjerna/personerna Penser, Lundberg, Lindholm, Jacobsson/Larsson/Wattin, Lindén, Olsson, von Kantzow och Douglas samt de direktörsledda grupperna Volvo och Boliden. Douglas hade köpt Philip-Sörensens företag och övertog deras del av listan.

Såväl Jacobsson/Larsson/Wattin som Lindholm är tveksamma ägargrupper på listan. De tre förstnämnda personerna var ägare av Pronator som 1985 köpt företaget Balken och därmed blev näst största ägare i byggföretaget ABV. Störst var Företagsfinans som därför rimligen borde varit med på listan istället för Pronator-ägarna. Ett år senare köpte Pronator även Företagsfinans för att ytterligare två år senare sälja byggbolaget ABV till Nordstjernan som ägdes av familjen Ax:son Johnson. Att Pronatorguppen var med beror helt enkelt på en ren tillfällighet. De var aldrig nån större finansgrupp i Sverige och hörde helt klart inte till de 15 familjerna. Bröderna Lindholm hade för sin del just köpt en kontrollpost i Esselte AB, en aktiepost de sålde ett par år senare igen. De platsar inte på listan då de aldrig utvecklades till en ägargrupp.

Även när det gäller Kamprad kan det ifrågasättas om huruvida familjen ska vara med på listan. Huvudägaren Ingvar Kamprad bodde inte i Sverige och moderbolaget i den största IKEA-koncernen fanns utomlands. Om Kamprad tas med borde också familjerna Rausing och Philip-Sörensen (tidigare bosatta i Sverige) vara med då de båda kontrollerade stora företag som också hade en del anställda i Sverige. Kanske skulle Lindholm och Pronatorgruppen bytas ut mot dem. Hade listan gjorts bara ett år tidigare hade också Christer Ericsson (Consafe) varit med på listan.

Av grupperna på listan försvann Lindholm, Jacobsson/Larsson/Wattin försvann bara några år senare. Med finanskrisen i början av 1990-talet försvann Kempe/Carlgren, Wall, Lindén och von Kantzow som viktigare finansgrupper.

Sven-Ivan Sundqvist gav under 1980-talet och framåt ut ett antal böcker som kartlade ägarförhållandena i det privata svenska näringslivet. i boken Ägarna och makten från 1987 listas olika finansfamiljer och finansgrupper. Sundqvists finansfamiljer var Björkegren, Bonnier, Carlsson-Lindén, Ax:son Johnson, Lundberg, Penser (som tagit kontroll över den tidigare Asken-gruppen), Stenbeck, Söderberg, Wall, Wallenberg och Weil. Finansgrupper utan familjeband är i Sundqvists förteckning ABV (Pronator, Företagsfinans), Dunker, Handelsbanken/Industrivärden och Volvo-Skanska. Han slår alltså ihop grupper som Ägarutredningen ser som separata och menar att Ulf G. Lindén och familjen Carlsson (Transatlantic) var en gemensam ägargrupp liksom Volvo och Skanska. I boken går det dessutom att identifiera några finansfamiljer till som han inte listar, Persson, Roos, Kempe och Douglas,

Ägargrupper, Ägarutredningen 1985, Sundqvist 1987

Wallenberg, Wallenberg
Industrivärden, Industrivärden
Ax:son Johnson, Ax:son Johnson
Skanska, Volvo-Skanska
Wall, Wall
Stenbeck, Stenbeck
Bonnier, Bonnier
Söderberg, Söderberg
Kempe/Carlgren, Kempe/Carlgren
Pronator, ABV
Lundberg, Lundberg
Penser, Penser
Lindén, Carlsson-Lindén
Douglas, Douglas
Volvo, se ovan
Boliden, –
Lindholm, –
Kamprad, –
von Kantzow, –
Olsson, –
-, Persson
-, Dunker
-, Weil
-, Roos
-, Björkegren

Gruppen Företagsfinans-Pronator-ABV eller vad vi vill kalla den var försvunnen 1988. Förutom de grupper och familjer jag redan nämnt i samband med finanskrisen 1990-94 så försvann också Penser, Björkegren och Roos försvann i samma veva.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Ivan Sundqvist, Ägarutredningen, Ägarna och makten, Finansfamiljer, SOU 1988:38, Ägargrupper, Volvo, Skanska, Industrivärden, Handelsbanken, Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Kempe, Carlgren, Stenbeck, Wall, Penser, Lundberg, Lindholm, Jacobsson, Larsson, Wattin, Kamprad, Lindén, Olsson, von Kantzow, Douglas

Wallenbergsfären består t ex av familjen Wallenbergs ägande, Investors ägande plus ägandet i Wallenbergstiftelserna. Till SEB-sfären har räknats SEB, Enskilda Securities AB, SEB-stiftelsen, SB-stiftelsen, SEB stiftelsefond, SEB pensionsstiftelser och SEB. I två företag – Investor och SEB, kärnbolagen i Wallenbergsfären – har även SEB fonder och SEB Trygg försäkrings innehav räknats till SEB-sfären med motiveringen att de antas agera gemensamt med SEB-sfären i dessa bolag.

I börsens familjedominerade bolag upprätthålls makten ofta med hjälp av röstskillnader på aktierna. En A-aktie kan t ex ha ett röstvärde som väger 10 gånger mer (det vanligaste), 100 gånger eller t o m 1000 gånger mer än en B-aktie.

Detta system gör att Wallenberg-sfären och Handelsbanken kan kontrollera 82 procent av rösterna i elektronikjätten Ericsson trots att de bara tillsammans satt in 10 procent av kapitalet.

Wallenberg-sfären har 13 storägarposter i de 100 största börsföretagen. Wallenberg är den ägare som har det största samlade röstinflytandet av alla i de 100 största börsbolagen och det näst största kapitalet. Wallenbergs inflytande baseras dels på investmentbolaget Investor, dels på Wallenbergstiftelserna. Familjen är dominerande ägare i bl a Electrolux, Atlas Copco, Gambro, SKF och Saab. Tillsammans med Handelsbanken-sfären kontrolleras Ericsson. Wallenberg har också betydande ägarposter i Stora Enso, ABB och Astra Zeneca.

Enligt ägarutredningen var Wallenberg-sfären 1985 den klart störste ägaren i den privatägda delen av svenskt näringsliv. Familjen Wallenberg var dominerande ägare i företag med 276 000 anställda, därav ungefär hälften i Sverige. Samtidigt var den delad störste ägare i företag med 102 000 anställda. Idag har antalet anställda i företag där Wallenberg är störste ägare reducerats till 201 000. Samtidigt har antalet anställda i företag där familjen är delad störste ägare ökat till 364 000.

En uttunning har alltså skett av sfärens kärnägande. Den har t ex fått släppa sitt i praktiken dominerande ägande i Astra och Asea (sedermera ABB). Ändå har familjen hittills behållit ordförandeposten i Astra och tills helt nyligen också i ABB, trots att den bara kontrollerar 5 procent av rösterna. Uttunningen av kärnägandet kompenseras mer än väl av att företagen där Wallenberg är delägare vuxit kraftigt. Idag är mer än en halv miljon anställda beroende av besluten inom Wallenberg-sfären.

Mätt med Ägarutredningens mått har familjen Wallenbergs maktställning i svenskt näringsliv inte försvagats utan tvärtom stärkts. Samtidigt är det klart att de stora förändringar som skett i ägandet – framför allt framväxten av en betydande institutionssfär och fokuseringen på börsvärde och kortsiktig avkastning – också påverkat maktförhållandena i sfärens bolag. Wallenberg har fått släppa ifrån sig en del av sin makt till marknaden.

Ansiktslöst – Ansvarslöst, om ägandet av de stora företagen i Sverige 2001, LO

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investor, SEB, Electrolux, Atlas Copco, Gambro, SKF, Saab, Ericsson, Stora Enso, ABB, Astra-Zeneca, Wallenberg

En publikation som redovisar de 15 familjerna efter finanskraschen 1990-1994 är Jan Gletes bok Nätverk i näringslivet, utgiven 1994. Han konstaterar att de flest av de nya finansfamiljerna och finansgrupperna från 1979  (SIND 1980:5) och 1985 (Ägarutredningen SOU 1988:38) gick under i krisen i början av 1990-talet. Även flera äldre finansfamiljer och finansgrupper försvann.

Kvar blev Wallenberg, Bonnier, Söderberg, Ax:son Johnson och Stenbeck av de familjer som fanns redan 1963. Även finansgrupperna kring Handelsbanken/Industrivärden och Dunkerstiftelserna fanns kvar 1994. Av de nya grupperna från 1979 och 1985 överlevde bara famljerna Lundberg, Douglas och Olsson den ekonomiska krisen liksom direktörskontrollerade Volvo-Skanska. Andra finansfamiljer som växte och kom upp bland de 15 familjerna var Wendt (som dock släppte in Custos som delägare och snart avvecklade sina ägarintressen), Persson (HM) och Wallenius samt de två utlandsbaserade Kamprad och Rausing.

1998 skrev Affärsvärlden om finansfamiljerna med makt och de nämnde Wallenberg, Persson, Kamprad, Rausing, Ax:son Johnson, Douglas, Stenbeck, Bonnier, Lundberg, Wendt och Söderberg. Söderberg hade vid denna tid köpt kontrollen över Esselte.

1995 seglade också Sven Hagströmer och Mats Qviberg upp som stora makthavare genom att de köpte investmentbolaget Custos som tidigare betraktats som en egen direktörsstyrd finansgrupp. En annan finansman som tagit över Praktikergurppens plats i finanseliten var Robert Weil. Han dominerade vid denna tid investmentbolag som Proventus och Aritmos. 1993 tog familjen Paulsson via Peab över huvuddelen av verksamheten i byggföretaget BPA.

En lista på finansfamiljer och finansgrupper 1995 skulle då omfatta följande familjer och ägargrupper:

Wallenberg
Bonnier
Söderberg
Ax:son Johnson
Stenbeck
Handelsbanken/Industrivärden
Persson
Lundberg
Douglas
Olsson
Volvo-Skanska
Wendt
HQ
Kamprad
Rausing
Weil
Wallenius
Paulsson

Detta om vi också räknar svenskar som bor i utlandet och svenskägda företag i utlandet. Några år senare var såväl Weil som Volvo-Skanska borta som separata ägargrupper. Familjerna och entreprenörerna tog över allt mer, men snart skulle nya typer av ägare och företag dyka upp, de så kallade riskkapitalbolagen (venture capital och private equity). I de flesta fall handlar det om företagsgrupper som leds av en grupp direktörer som oftast också är ägare av det bolag som förvaltar de fonder i vilka pengarna finns. Pengar som tillhör andra än de som har makten över dem.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wallenberg, Persson, Kamprad, Rausing, Ax:son Johnson, Douglas, Stenbeck, Bonnier, Lundberg, Wendt, Hagströmer, Qviberg, Wallenius, Weil, Paulsson, Söderberg, Olsson, Nätverk i näringslivet, Custos, Jan Glete, Affärsvärlden, Robert wel, Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Peab, Ekonomi

Handelsbanken-sfären består av Handelsbanken, Handelsbankens pensionsstiftelse, Handelsbankens pensionskassa, Oktogonen, Handelsbankens personalstiftelse, Tore Browaldhs stiftelse och Jan Wallanders och Tom Hedelius vetenskapliga stiftelse. I fem bolag – Handelsbanken, Industrivärden, Ericsson, Skanska och SCA – har även Handelsbanken fonder, SPP Livförsäkring, SPP fonder och Handelsbanken Livförsäkring räknats till Handelsbanken-sfären med motiveringen att de antas agera gemensamt med Handelsbanken-sfären i dessa bolag.

15 procent av bankernas ägande gäller ägande i den egna banken. Det är framför allt Handelsbanken och Föreningssparbanken som har ett stort ägande i den egna banken. I Handelsbankens fall är personalens vinstandelsfond Oktogonen den store ägaren, i Föreningssparbanken är det sparbanksstiftelser och fristående sparbanker. Bank- och finansföretagens är den näst minsta gruppen bland storägarna med ca 10 procent av storägarnas röster. Handelsbanken-sfären står ensam för hälften av det.

Koncentrationsutredningen pekade ut Handelsbanken-sfären som den näst största ägargruppen 1963. Sfären har behållit sin starka ägarposition och är idag störste ägare i åtta stora bolag: Handelsbanken och Industrivärden (som är sfärens investmentbolag), Ericsson, Sandvik, SCA, Skanska, SSAB och Bergman & Beving. Om vi jämför hur många anställda som var beroende av besluten i SHB-sfären 1985 med antalet 2001 kan vi se att sfären ökat sin makt påtagligt. Det är fler anställda som är beroende av beslut i SHB-sfären både i företag där sfären är dominerande ägare och i företag där man delar ägarskapet med någon annan.

Ansiktslöst – Ansvarslöst, om ägandet av de stora företagen i Sverige 2001, LO

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Handelsbanken, SCA, Industrvärden, SSAB, Sandvik, Ericsson, Bergman & Beving, SHB, Skanska, Handelsbankens pensionsstiftelse, Handelsbankens pensionskassa, Oktogonen, Handelsbankens personalstiftelse, Tore Browaldhs stiftelse, Jan Wallanders och Tom Hedelius vetenskapliga stiftelse

Familjen Stefan Perssons position bygger på ett enda stort innehav, det som huvudägare i klädkedjan Hennes & Mauritz.

Stenbeck-sfärens kapital härstammar från skogen och stålet i företagen Korsnäs och Sandvik. Idag är Jan Stenbeck betydligt mer känd som ägare av Tele 2, telekomkoncernen Millicom International Cellular och TV 3. Han har också betydande intressen i TV 4 och andra medier.

Sten A Olsson-sfären äger rederierna Stena Line och Concordia Maritime och återvinningsföretaget Stena Metall, dessutom aktier i några börsföretag och fastigheter. Huvudagerande: Dan Sten Olsson.

Lundberg-familjens kapital skapades i bygg- och fastighetsföretag. Idag är familjen störste ägare i skogsföretaget Holmen, fastighetsbolaget Hufvudstaden och i verkstadsföretaget Cardo. Sfärens huvudbolag är Lundbergs genom vilket sfären också är delägare i byggföretaget NCC. Huvudagerande är Fredrik Lundberg.

Bonnier-sfären är ägare till en stor mediaindustri där Bonnierförlagen och Dagens Nyheter/Expressen är centrala inslag. Bonniers är också huvudägare i TV 4. Huvudagerande är Carl-Johan Bonnier.

Familjen Kamprad med stiftelser äger IKEA-koncernen. Därutöver är sfären störste ägare i IKANO-banken. Via investmentbolaget Catella har sfären ägande inom fastigheter och IT. Huvudagerande: Ingvar Kamprad.

Familjen Douglas är störste ägare i bevakningsföretaget Securitas, Säki och programvaruföretaget IFS. Douglas är också stor ägare i låsföretaget Assa Abloy. Sfärens investmentbolag är Latour. Huvudagerande är Gustaf Douglas.

Johnson-sfären är störste ägare i daglivaruföretaget Axfood och byggföretaget NCC och äger bl a varuhuskedjan Åhléns och ett fastighetsbolag. Via Nordstjernan AB är sfären också störste ägare i verkstadsföretaget KMT. Huvudagerande: Antonia Ax:son Johnson.

Familjen Rausing har byggt upp det världsledande förpackningsföretaget Tetra Pak. I Sverige äger sfären också De Laval och 35 procent av Alfa Laval.

Schörling-sfären är störste ägare i investmentbolaget Hexagon. Via Hexagon äger sfären verkstadsföretaget VBG och Karlshamns oljeindustri, men har också ett betydande inflytande i kuverttillverkaren Bong Ljungdahls och Nibe industrier. I Securitas och Assa Abloy är Schörling andre respektive tredje störste ägare med relativt små poster. Huvudagerande: Melker Schörling.

Familjen Söderbergs ägande utövas från investmentbolaget Ratos. Sfären är störste ägare i Esselte och fastighets- och byggföretaget Capona och har en mindre post i 21 programvaruföretaget Telelogic. Sfären är också delägare i riskkapitalbolaget Atle och verkstadsföretaget Lindab. Huvudagerande: Jan och Per-Olof Söderberg.

Familjen Bennet är störste ägare i tryckeriföretaget Elanders och i Getinge Industrier. Sfären har också en mindre post i Boliden där Carl Bennet är styrelseordförande.

Ansiktslöst – Ansvarslöst, om ägandet av de stora företagen i Sverige 2001, LO

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Persson, Olsson, Stenbeck, Bonnier, Lundberg, Rausing, Kamprad, Schörling, Douglas, Ax:son Johnson, Bennet, Stefan Persson, HM, Jan Stenbeck, Tele 2, TV 3, Millicom, Dan Olsson, Stena, Fredrik Lundberg, Holmen, Carl-Johan Bonnier, Bonniers, Ikea, Ikanobanken, Ingvar Kamprad, Securitas, Säki, Assa-Abloy, Latour, Gustaf Douglas, Axfood, NCC, Antonia Ax:son Johnson, TetraPak, De Laval, Alfa-Laval, Hexagon, Nibe, Melker Schörling, Carl Bennet, Elanders, Getinge Industrier, Ratos, Jan Söderberg, Per-Olof Söderberg

August Wingårdh föddes som son till bagaren Julius Wingårdh och hustrun Beata (född Henckel), som dock dog när August var sex år gammal. År 1869 gick fadern i konkurs och emigrerade. Från och med 1872 bodde August hos sin morbror, garvaren Axel B. Henckel. År 1887 gifte sig August Wingårdh med sin kusin, Ella Henckel, alltså morbroderns dotter. Tillsammans fick de åtta barn.

Vid 15 års ålder fick han anställning som bodbiträde hos handlaren I.M. Angelin på Södra Storgatan. År 1884, då Wingårdh var 24 år, sade han upp sig från sin tjänst i handeln, som vid denna tid ägdes av Karl Knutsson. En vecka senare fick han dock ett erbjudande från ägaren av firman A & J Nelson, grosshandlare Johan Isac Nelson, att köpa upp sin tidigare arbetsgivares rörelse. Villkoret från Nelson var att denne skulle få köpa upp lagret till inköpspris. En kort tid därefter köpte Wingårdh även upp fastigheten där rörelsen bedrevs av Charlotta Hallberg. Köpesumman uppgick till 80 000 kronor. Rörelsen omsättning uppgick redan under det första året till den för den tiden ansenliga summan 200 000 kronor.

År 1891 valdes August Wingårdh in som styrelseledamot i det nybildade Helsingborgs cinders- och kalkfabriks AB, samtidigt som morbrodern och svärfadern Axel B. Henckel blev verkställande direktör. År 1895 valdes August Wingårdh in som ledamot i drätselkammaren och året därefter som ledamot i stadsfullmäktige. Samma år byggde Wingårdh också sommarbostaden Villa Ekeliden på stranden nedanför Sofiero slott.

Handeln med kolonialvaror, fröer och gödningsmedel inom Wingårdhs företag hade vid slutet av 1800-talet nått en ansenlig omfattning. Han lär därför omorganisera rörelsen och 1897 omvandlades fröaffären till Helsingborgs Frökontor, medan gödningsaffären år 1899 blev Helsingborgs konstgödnings- och foderämnesaktiebolag, vilket han drev tillsammans med Gustaf Åberg. Wingårdh blev rörelsens verkställande direktör.

Helsingborgs frökontor omvandlades 1902 till August Wingårdh AB. Målet med detta var att Wingårdh ville överta hela rörelsen. Firmans aktiekapital uppgick till lägst 250 000 kronor och högst 750 000. Samma år bildades AB Svenska Konstgödnings- och Svavelsyrefabrikerna i Malmö, där Wingårdh blev verkställande direktör. Tillsammans med Skånska Superfosfat- och Svavelsyrefabriks AB i Helsingborg och Konstgödningsfabriks AB i Landskrona bildades år 1906 Skånska Superfosfatfabrikernas försäljnings AB. 1920 fanns det 100 anställda i AB Svenska Konstgödnings- och Svavelsyrefabrikerna.

Redan 1904 hade Wingårdh tillsammans med Åberg och Fredrik Stenkula utvecklat sin fröhandel genom bildandet av Skåne-Hallands Utsädes AB, med Wingårdh som styrelseordförande. Åren 1905-07 uppfördes etappvis en fabrik till företaget i kvarteret Apollo i Helsingborg, numera hem för Helsingborgs stadsarkiv.

Utöver dessa företag grundade Wingårdh även Gullhögens bruk i Skövde, och Erste Russische Superphosfatfabrik AG i Riga. Den senare företaget leddes av sonen Jan Wingårdh, men beslagtogs av Sovjetunionen då de erövrade de baltiska staterna under andra världskriget.

August Wingårdh var också engagerad i AB Malmö Oljeslageri (grundat 1904, tillverkningen startade 1898 i enskild firma) och Happachs Såpfabriks AB (grundat 1905) som 1920 sammanslogs till Malmö Oljeslageri & Happachs Såpfabriks AB (MOHAB). 1920 satt N. Aschan, Gustaf Hagerman, Wilhelm Happach (VD), Edward H. Thomée och August Wingårdh i bolagets styrelse och antalet anställda var 100. På 1930-talet hade antalet anställda ökat till cirka 200. 1960 såldes AB MOHAB till AB Facit. Tillverkningen i Malmö tycks ha lagts ner och flyttats till Åmål .1973 såldes företaget till städkoncernen ISS och fick namnet Darenas AB.

År 1909 utnämndes Wingårdh till kejserlig rysk vicekonsul och samma år köptes Villa Ekeliden upp av kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta, som ville skydda Sofieros utsikt mot Öresund, liksom det egna privatlivet. Byggnaden övergick efter detta till att bli hovmarskalkbyggnad. Som kompensation fick paret Wingårdh en ny och dubbelt så stor tomt något längre söderut. Där lät de bygga ett större bostadshus, Villa Solbacka, som stod klart för inflyttning 1910.

Vid 60 års ålder avgick Wingårdh som ledamot i landstinget samt de kommunala uppdragen i hamnbyggnadsstyrelsen, hamndirektionen och järnvägsrådet. År 1929 avgick han även som styrelseledamot i Helsingborgs köpmannaförening. Dock blev han vid 78 års ålder, 1938, vald till ordförande i Helsingborgs handelsförening.

Wingårdh dog 1955, två veckor och fyra dygn före sin 95-årsdag. Han överlevde både sin hustru, som dog 1948, och sönerna Gustaf Wingårdh och Erik Wingårdh, som båda dog 1953.

En lågteknisk kalkframställning bedrevs under 1800-talet på Gullhögens gård. Ingenjör Anders Brandt påbörjade kalkframställning 1906 och bedrev tidvis även stenhuggeri. 1916 bildades AB Gullhögens bruk med August Wingårdh som pådrivande kraft, där det som mest fanns 18 fältugnar. Ur kalkbruket utvecklades cementindustrin 1924 med huvudsakligen kalksten som råvara. Förutom cement tillverkades även kalkstensmjöl och kaliumsulfat som jordförbättringsmedel. 1951 upphörde kalkbruksdriften helt och cementindustrin expanderade stort. 1953 sysselsattes ca 310 personer vid fabriken, som mest har fler än 400 personer arbetat där. Företaget var under lång tid Sveriges näst största cementtillverkare. Gullhögens bruk låg utanför Skövdes stadsområde till 1952 när Våmb införlivades med Skövde.

I samband med att AB Gullhögens Bruk bildades sade cementkartellen Cementa (som dominerades av familjen Wehtjes AB Skånska Cement) upp sitt försäljningsavtal med August Wingårdh AB som tidigare sålt deras cement. Från 1934 ingick även Gullhögen i cementkartellen vilket medförde mycket högre priser på cement och betong och karftigt ökade vinster i Gullhögens Bruk.

Sonen Erik August Wingårdh kom att överta ledningen av Gullhögens Bruk som disponent år år 1923 efter att ha varit driftingenjör vid Erste Russische Superphosphatfabrik AG i Riga 1914-16, och  AB Sv. Konstgödning & Svavelsyrefabriken i Malmö 1914 och 1916-23. Han var också styrelseledamot i  Gullhögens Cement- & Grus AB i Stockholm och August Wingårdhs AB i Helsingborg. Från 1923 var Erik Wingårdh gift med Svea Varenius. De fick barnen Gull Ella Mathilda Wingårdh (1924-), Carl August Bo Wingårdh (1927-) och Svea Elly Mathilda Wingårdh (1929-2009).

Familjen Wingårdh sålde AB Gullhögens Bruk till Industrivärden AB år 1959. Vi detta tillfälle stod Gullhögen för 20% av cementtillverkningen i Sverige. Försäljningen gjorde familjens medlemmar till några av de rikaste i Sverige. Även August Wingårdh AB såldes, i det fallet var köparen Bergendahlskoncernen. I början av 1960-talet flyttade också Carl August Bo Wingårdh hans fru Ulla (f. Andersson) och barnen till Göteborg. 2006 hörde Carl August Bo Wingårdh till de allra rikaste i Göteborg. Han är far till arkitekten Gert Wingårdh som idag äger Wingårdhs Arkitekter med cirka 200 anställda.

1973 köpte AB Cementa (tidigare AB Skånska Cement) Gullhögens Bruk från Industrivärden och därefter fanns bara en tillverkare av cement i Sverige. Idag är det en av tre kvarvarande cementfabriker i Sverige, alla ägda av samma företag vilket idag heter Cementa och ägs av tyska Heidelberg Cement. Då arbetade 85 personer där och fabriken tillverkade bygg- och murcement samt snabbhårdnande cement med en automatisk säckförpackningsanläggning.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Svensk Industrikalender 1921

Under 2018 har besökarantalet ökat rejält på sajten. Antalet unika sidvisningar var enligt wordpress egen statistik 190 423 stycken under år 2018 vilket ska jämföras med 119 420 under 2017. Antalet besökare var 106 462 under 2018 medan det var 65 730 året innan. Om vi istället tittar på siffrorna från Google var det 157 865 unika sidvisningar och 109 832 unika besökare. Det totala antalet sidvisningar enligt Google var 186 181. Sajten har ökat antalet besökare för fjärde året i rad.

Det är svårt att se nån speciell tendens bland de mesta lästa artiklarna, men kanske är det så att det som uppmärksammas mycket i gängse media och finansmedia inte får så många läsare på denna sajt där istället mer udda artiklar och ämnen får många läsare. Mest läst enligt statistiken från WordPress är följande artiklar.

I Googles statistik är det samma artiklar som finns med även om ordningen är lite annorlunda.

Från Googles statistik går det också att se besökare för etiketter (taggar), kategorier och serier. Att titta på dem ger en mer komplett bild över det som var mest läst år 2018.